Eva, präst i Dalsland

Häromdagen berättade jag att vår bil började slamra olycksbådande, och att vi blev stående vid vägen i åtskilliga timmar i den mörkaste natt. Här kommer fortsättningen.

Medan vi satt där i bilen och väntade på att bli hämtade sa vi till varandra att vi kanske skulle be att Gud skulle laga bilen åt oss. Men det kändes inte riktigt som om det var rätt bön att be. Däremot tyckte vi att vi kunde be att det som var fel med bilen skulle gå att rätta till utan att det kostade för mycket. Så det gjorde vi.

Dagen efter blev vi skjutsade tillbaka till bilen, för att försöka köra den till närmaste verkstad. Vi började köra mycket långsamt, och den andra bilen följde efter. Det slamrade fortfarande lika mycket, och det kändes mycket nervöst, alltihop.

Efter bara en liten bit signalerade föraren i den andra bilen ivrigt, och vi stannade igen. Vi fick då veta att ett av framhjulen vinglade väldigt, och såg ut att sitta löst. När vi kände på bultarna kunde vi i stort sett vrida på dem med bara händerna, så löst satt de. Vi vred åt dem ordentligt, och då kunde vi utan problem köra som vanligt med bilen igen, utan slammer.

Jag räknar därför ännu fler välsignelser:

Föraren i följebilen uppmärksammade att hjulet satt löst.

Hjulet ramlade inte av i farten.

Vi behövde inte betala för någon reparation av bilen.

Om man vill – och det vill jag – kan man också säga att Gud svarade på vår bön.

Därför säger jag – TACK, Gud! 🙂

En man som ägde mycket kom till Jesus och frågade vad han skulle göra för att få evigt liv. Han får till svar att han ska gå och sälja allt han äger, och sedan komma och följa Jesus (Matt 19:16-22, Mark 10:17-22, Luk 18:18-23). En vän frågade mig varför Jesus gjorde det så svårt för honom, när han inte ställde några krav alls på Sackaios, han som var så kort att han klättrade upp i ett träd för att kunna se Jesus (Luk 19:1-10). Och varför står det att Jesus såg på den där rike mannen med kärlek? Var det verkligen kärleksfullt att säga att han måste sälja allt han ägde?

Jesus har inte ett enda svar som han ger till varenda människa han möter. Han ser in i varje enskilt hjärta, och säger sedan det som just den personen behöver höra. Sackaios längtade efter Jesus, men trodde (antagligen) inte att Jesus skulle bry sig om honom, som var en föraktad tulltjänsteman. Han blev (antagligen) överväldigad av att bli bemött med respekt och vänlighet av Jesus, och hans glädje och tacksamhet tog sig uttryck i att han själv kom på att han ville göra upp med sitt skumma förflutna. Den rike mannen var (antagligen) väldigt fäst vid, och fast vid, sina ägodelar och sina pengar. Om Jesus hade mött honom på samma sätt som han mötte Sackaios skulle han (antagligen) inte själv ha kommit på vad det var han behövde göra upp med.

Det hade varit intressant att få följa den rike mannen en bit på vägen, och få veta vad hans möte med Jesus fick för resultat, på sikt. Men Nya Testamentet handlar inte i första hand om människorna som mötte Jesus, utan om Jesus själv.

Vad säger Jesus till dig, när ni möts?

Igår kväll tillbringade jag och min man fem timmar i bilen. När den stod stilla. Mitt ute på landsbygden.

Inte av eget fritt val. Nej, det var bilen som hittade på att börja slamra på ett oroväckande sätt. Så vi vågade inte riskera att fortsätta att köra, utan ringde vänner som kom och hämtade oss. Men det kunde de inte göra förrän senare på kvällen, och vi blev alltså sittande där i fem timmar.

När man sitter i sin bil och bara väntar på att bli hämtad har man ganska tråkigt. Det var regnigt och blåsigt ute, så vi ville inte precis stå ute, eller gå omkring.

När vi satt där tänkte jag att det kunde ha varit värre. (Det var inte det enda jag tänkte, men bland annat tänkte jag det.)

Bilen kunde ha valt att börja låta oroväckande om tre veckor, när vi var på väg till flyget som skulle ta oss till värmen i söder. Då hade vi haft en tid att passa. Och vi skulle inte ha haft vänner i närheten, som kunde hämta oss.

Vi kunde ha varit nära soppatorsk. Nu hade vi bensin i tanken, så vi kunde hålla värmen inne i bilen genom att starta bilen då och då.

Det kunde ha varit riktig vinter, med snö och många minusgrader. Nu var det blött och grått. Tråkigt, men inte något hälsoproblem.

Jag hade kunnat vara ensam i bilen just den kvällen, och fått sitta där utan sällskap.

Vi kunde ha krockat, blivit skadade eller dött. Andra trafikanter kunde också ha blivit skadade, eller dött.

Mycket kunde ha hänt, som inte hände igår.

Jag är inte tacksam för att bilen gick sönder. Men jag är tacksam för, om det nu nödvändigtvis skulle hända, att inte blev värre. Och att det hände just där och när det hände. Det var en välsignelse.

Säga vad man vill om en statsreligion, den förser i alla fall samhället med gemensamma normer.

Nej, jag försvarar inte den gamla statskyrkan. Den kristna tron ska och måste vara både personlig och frivillig. Det ska vara kärlek som styr, inte rädsla och tvång.

Men visst var det praktiskt när det fanns ett regelverk för etik och moral, ett regelverk som samhället hade gemensamt. Man behöver någonting att jämföra med, att relatera till. Och när vi tar bort Gud ur ekvationen har vi inte längre en given norm att falla tillbaka på, och att föra vidare till nästa generation.

Det förvånar mig inte ett dugg att mobbing, näthat, diskriminering och andra mindre önskvärda tendenser verkar öka, trots att arbetet för att få bort dem också ökar. För varför ska jag bry mig om hur en annan människa mår eller har det, särskilt inte en människa som jag inte har en personlig relation till, när det är jag själv som är min främsta prioritet?

Om inte våra hjärtan förändras, alla människors hjärtan, är vi förlorade, hur vi än kämpar med våra beteenden, och hur mycket lagar och regler vi än skriver ihop som ersättning för grundläggande etik och moral.

Verklig kärlek, inte rädsla eller tvång, är det enda som kan få samhället, och världen, på fötter.

Det är inte alltid så lätt att komma ihåg att det finns mycket att vara tacksam för. Särskilt inte när livet känns tungt och jobbigt (eller när det bara är grått och slaskigt väder). Men det kanske ändå är värt ett försök.

Jag menar inte att vi ska ignorera våra jobbiga känslor, eller låtsas som om allting är bra när det inte är det. Men när vi väl har tillåtit oss att känna de där jobbiga, tråkiga, sorgsna, arga, uppgivna osv känslorna, då kan det vara bra att också försöka komma på några saker som faktiskt är bra.

Psaltaren i Bibeln är full av både det svåra och det lätta, både det onda och det goda, både det roliga och det tråkiga. Här är ett exempel på det: Ps 13