Allting har sin tid

Jag sitter och jobbar med min uppsats, den allra sista pusselbiten som ska göra mig behörig att börja på ”slutåret”, Svenska kyrkans profilutbildning för präster. Jag har skrivit på uppsatsen ganska många år. Eller ”skrivit”, får jag väl säga, för arbetet har under långa perioder inte varit särskilt intensivt. Men nu är jag inne i slutfasen, och jag förundrar mig över att det går så bra.

Tidigare har jag brottats med uppsatsen. Brottats med urvalet, med frågeställningen, med det material jag till slut valde, med de olika vinklingar jag har haft att välja mellan, och inte minst med formalian, detta mitt stora hatobjekt. (Formalia är de skrivregler man som uppsatsförfattare måste rätta sig efter.)

Nu går det som sagt mycket bra för mig att skriva uppsats. Det är med stor förundran jag konstaterar vad som är orsaken till detta, nämligen mitt sommarjobb som tjänstebiträde och därtill hörande predikoskrivande.

Likheten mellan att skriva en predikan och att skriva en uppsats är inte jättestor, egentligen ganska liten. Men att jag regelbundet, flera gånger i veckan, var tvungen att (lita på att jag kunde) prestera och presentera en predikan, ett beredelseord eller en betraktelse gjorde någonting med mig.

När jag skulle skriva en predikan gick det ofta till så här: Jag drabbades av inspiration, och skrev så tangentbordet glödde – tills det plötsligt gick i baklås, skar ihop, och jag inte kunde komma vidare. Först då insåg jag att jag hade jobbat utifrån mina egna tankar och önskemål, utan att försäkra mig om att jag hade ”chefen” med i båten. Och eftersom jag alltså inte hittade någon väg att fortsätta skriva som jag hade börjat, vände jag blicken upp mot taket (bortom vilket himlen, den symboliska hemvisten för Gud, min chef, fanns) och frågade: Vad vill DU att jag skriver om?

För det mesta ledde den frågan till att jag fick börja om från början, och att predikan, eller beredelseordet, eller betraktelsen, blev någonting helt annat än jag först hade tänkt. Någonting helt annat, men ändå mina ord och mina tankar, som jag kände mig bekväm med att framföra.

Med det här långa blogginlägget vill jag uppmuntra både mig själv och dig att låta saker och ting ta den tid de tar. Och att låta Gud vara med i allting jag/du gör.

Det lönar sig. Jag lovar!

Memory lane, eller Jag minns min gröna ungdom

Den stad jag bor i nu är en stad där jag har bott tidigare, i min gröna ungdom. Jag har många minnen härifrån.

Jag minns de fyra gathörnen där jag nästan blev påkörd (av tre bilar och en buss) när jag var ute och cyklade.

Jag minns caféet jag var föreståndare för under ett par år.

Jag minns den kristna studentföreningen, och de två församlingarna jag var aktiv i.

Och så minns jag att Gud kallade mig att ”stå där framme och prata”.

Nu är jag på väg att bli präst, så här långt efteråt.

”Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse”, står det i Rom 11:29.

Det är aldrig för sent att svara ja på Guds kallelse.

Hur ren kan man bli?

Jag gillar inte att vara smutsig. Om jag kunde välja skulle jag se till att jag alltid vore ren. Men så funkar det ju inte, här i livet.

Just när man har tvättat sig är man ren, eller i alla fall nästan ren. Men det räcker att man tar i ett dörrhandtag, eller skakar hand med någon, för att man ska bli smutsig igen.

Samma sak gäller vår inre renhet. När man precis har insett vad man har gjort fel, och ångrat sig, och bett om förlåtelse, och förändrat det man kan förändra, så gör man någonting annat som man inte borde ha gjort. Och så behöver man ångra sig igen, och be om förlåtelse, och förändra det man kan förändra.

Men så är det inte med Gud. Gud är alltid helt ren, eftersom Gud aldrig gör någonting som behöver ångras eller förändras. (Mer om det en annan dag.)

När vi gör fel mot Gud, och ångrar oss och ber om förlåtelse, och förändrar det vi kan förändra, då blir vi helt rena inuti. Men eftersom vi är människor gör vi för det allra mesta fel mot Gud igen, nästan direkt.

Det borde kännas hopplöst att tvätta sig, ändå gör vi det.

Det borde kännas hopplöst att ångra sig och be om förlåtelse för det vi gör fel mot Gud och varandra. Men det behöver det inte göra.

Där vi själva inte klarar att fortsätta att vara rena inuti, där gör Gud det åt oss, eftersom Jesus tog på sig vår smuts, och sedan gjorde sig helt ren igen.

Därför kan vi alltid använda Jesus renhet för att bli rena själva. Och det kan vi göra hur många gånger som helst.

Men bara om vi verkligen förstår vad vi har gjort fel, och bara om vi verkligen ångrar oss och vill förändra våra liv.

Du missar väl inte den möjligheten?

Hemma – eller på väg hem?

Nu är jag hemma igen, efter tio veckor på annan ort.

Eller, nja, hemma och hemma. Jag bor i en tillfällig bostad resten av månaden, innan jag flyttar in i min riktiga nya lägenhet.

Så jag är hemma, men ändå inte.

Precis samma sak gäller alla som tror på Jesus. Vi är hemma, eftersom ”hemma” är där Jesus är. Och Jesus är precis här, där vi är.

Men vi har ännu inte kommit hem till vårt egentliga hem, det som vi aldrig kommer att behöva flytta ifrån igen.

När jag bor tillfälligt på en plats försöker jag ofta göra mig hemmastadd, nästan så att jag tänker att jag inte ska resa därifrån igen. Eller också tänker jag ”tillfälligt” hela tiden, och kommer inte riktigt till ro.

Precis samma sak är det alla som tror på Jesus. Det finns en risk att vi gör oss så hemmastadda här i vårt tillfälliga hem att vi glömmer bort vart vi är på väg. Eller också tänker vi ”tillfälligt” hela tiden, och bryr oss inte så mycket om det liv vi lever här och nu.

Det finns alltid diken att trilla i.