Eva, präst i Dalsland

Det kan vara frestande att gå in i en mysig liten bubbla, en skyddad plats där de flesta tycker som man själv och man känner sig trygg.

Det är inte meningen att vi kristna ska vara i en sådan bubbla. Vi ska vara ute i den vanliga världen och leva på samma villkor som alla andra.

Men ibland behöver man en skyddad plats. För att utvecklas, eller för att återhämta sig. Det gäller bara att hålla koll på att man inte stannar kvar där, när den tiden har passerat.

Idag klev jag in i den skyddande bubbla som är Svenska kyrkans utbildningsinstitut, för den sista fasen i min utbildning till präst.

Jag talade idag med en vän om sorg, om att det känns som om sorgen aldrig kommer att ta slut, och om att man kan känna press från omgivningen att bli färdig med sin sorg, och gå vidare med livet.

Men man kan inte amputera sorg. Man kan inte välja bort sorgeprocessen, eller hoppa över bearbetningen av upplevda trauman. Att göra det, att ta en genväg genom att ignorera eller förtränga sina smärtsamma upplevelser, är ungefär som att amputera en skadad kroppsdel i stället för att låta skadorna läka ut.

En amputerad kroppsdel är visserligen osynlig, och på det viset ”borta”. Men den ger sig ofta till känna genom fantomsmärta. Sådan smärta är betydligt värre, för den kan man inte göra så mycket åt. Man bara har ont.

Sorg och trauma behöver bearbetas. Hur bearbetningen ska gå till är olika för varje enskild person. Men gemensamt för oss alla är att det tar tid, och att det måste få ta tid.

Gud har gett oss varandra, för att vi ska få hjälp att komma igenom smärtsamma upplevelser. Om en av dina vänner behöver ditt stöd i dag, kom då ihåg att det kan vara du som behöver det stödet i morgon.

Igår blev min uppsats färdig. Igår blev jag antagen till sista delen av min utbildning. Idag är jag trött.

Det har varit en lång resa. Resan är inte över, men från och med nu tar den en annan vändning.

Kanske är det så det känns när man flyr från en ohållbar situtation och plötsligt befinner sig i trygghet.

Trygg och lugn. Men trött.

Gud befriar oss inte från det ”vanliga” livet, när vi tror på honom. Vi kan fortfarande känna oss osäkra och trötta. Vi kan fortfarande ha ont om pengar, bli sjuka och känna oss ensamma.

Gud tar inte bort oss från den ”vanliga” världen. Men han går med oss, varje steg på vägen. Alla dagar ”till tidens slut”.

Idag har jag fått min kandidatuppsats godkänd. Det innebär att jag är behörig att börja på det allra sista året på utbildningen till präst. Jag har blivit antagen, och terminen börjar redan på måndag.

Nu vågar jag äntligen säga: Jag kommer verkligen att bli präst!

Jag har uppdaterat sidan Vem är Eva (…) Präst? med lite info om min väg mot att bli präst. Läs om du har lust. 🙂

Hur känns det inuti dig när du gör någonting som är riktigt bra?

Jag menar inte när du är extra duktig, utan när du gör någonting som är ”rätt”.

När jag gör någonting som är riktigt bra känns det som om alla kanter är utslätade, inuti mig. Som om en pusselbit har glidit in på sin rätta plats, och nu är en del av helheten.

Så känns det när jag har skrivit det sista på en predikan.

Det betyder inte att det jag har skrivit nödvändigtvis är helt rätt ur alla synvinklar. Det kan man aldrig riktigt veta. Men den känslan, en pusselbit på sin rätta plats, tolkar jag som att jag har gjort det bästa jag kan, och att det är helt OK.

Så kändes det igår, när jag skickade iväg min uppsats för bedömning.