Eva, präst i Dalsland

När det händer saker i livet som man tycker inte borde få hända, till exempel att man blir svårt sjuk eller att någon man älskar dör alldeles för tidigt, då ligger det nära till hands att man frågar sig varför detta drabbar just mig. Vad har jag gjort, eller inte gjort, för att råka ut för det här?

Den frågan kanske kommer ur en tanke att Gud styr och ställer med oss och med livet på jorden, och att allt som händer mig är en del av Guds plan för mitt liv.

Jag har svårt att tänka så. En Gud som bestämmer vem som ska drabbas av olyckor och svårigheter är en orättvis Gud, och den Gud jag tror på är inte orättvis. Om det är någonting som jag alltid har trott på, oavsett hur mitt liv och min tro har sett ut, så är det att Gud är rättvis.

Min tro är att Gud har en plan för mänskligheten, och håller sin hand över oss människor och ser till att vi inte förintar varandra innan den rätta tiden för planen är inne. Till den bilden hör att Gud har gett oss människor ansvar för både oss själva, varandra och den värld vi lever i. Och eftersom vi inte alltid gör det som är bäst för alla, händer det saker som aldrig borde få hända. Vi drabbas allihop av vad vi själva eller någon/några andra gör.

”Varför just jag?” är i så fall inte en meningsfull fråga. Det som händer händer inte ”just mig” eller ”just dig”. Det händer ”oss”, hela mänskligheten. Ibland händer det mig, ibland dig, ibland någon helt annan.

Kanske vi i stället skulle fråga ”Var är Gud när det här händer mig?”

Svaret skulle då bli: Gud är här, precis här där jag, där du, där någon helt annan är. Tack vare Guds närhet och kärlek är vi aldrig ensamma, inte ens när det känns som om vi vore det.

Vad är skillnaden mellan skuld och skam?

Skuld är att känna att man har gjort någonting fel, någonting som man behöver göra någonting åt, till exempel rätta till eller be om förlåtelse för.

Skam är att känna att man ÄR fel, utan att kanske riktigt kunna sätta fingret på vad det är som är fel.

Skulden pekar med ett tydligt pekfinger, på någonting speciellt som man har gjort fel.

Skammen pekar med en alla fingrarna på en gång, åt flera olika håll samtidigt.

Ibland kanske man känner både skuld och skam på en gång. Då får man be Gud om hjälp att förstå vad som är vad.

Jag (du) är älskad av Gud, precis som jag (du) är. Den som är älskad av Gud behöver aldrig skämmas.

Jag gick i högstadiet och var hemma hos min bästis och åt kvällsmat. Vi drack varm choklad och på bordet stod en burk honung. Ta tills du skäms, sa min kompis pappa. Och det gjorde jag. Oj oj oj, vad jag skämdes! Helt i onödan, för ingen märkte eller kommenterade att jag hade tagit så mycket honung i min mugg varm choklad.

Häromdagen skröt jag något alldeles väldigt. Inte avsiktligt, det var först efteråt jag förstod att det jag hade sagt kunde uppfattas som skryt. Jag vet inte vad de som hörde mig tänkte, jag märkte ingenting just då. Men oj, vad jag skämdes när jag kom på hur jag hade uttryckt mig! Kanske skämdes jag i onödan.

Skam kan vara svårt att bli av med. Den klibbar fast, och är tung att bära. Ofta skäms vi dessutom i onödan, som jag gjorde.

Då får vi ta Bibelns ord på allvar, och kasta våra bekymmer på Gud. Samma sak står också i psalm 56 i Psaltaren.

Och om våra bekymmer och våra bördor kommer tillbaka – för ibland kan det kännas som om de sitter fast vid oss som med ett gummiband – då får vi fortsätta att kasta dem, och fortsätta att kasta dem, tills gummibandet slits ut och går av.

Jag brukar ofta säga ”det beror på”. Det finns ju alltid olika sätt att se saker och ting, och olika vinklar att titta från. Men är allting verkligen relativt?

När det gäller tron på Gud, till exempel. Är alla sätt att tänka och tro om Gud likvärdiga?

Det finns de som säger att det är upp till var och en att avgöra vad man ska tro på, och att det som är rätt för den ena inte behöver vara rätt för den andra.

Jag köper det argumentet.

Och jag köper det inte.

Om Gud är en produkt av vårt mänskliga tänkande, då spelar det ingen roll vad vi tror om Gud, så länge det funkar för oss själva.

Men tänk om Gud inte är en produkt av vårt mänskliga tänkande? Tänk om det i stället är vi som är en produkt av Guds tänkande?

Då är det inte Gud som är ”relativ”, utan vi.

Kan lagar leda till frihet? Jakob påstår i alla fall det, i sitt brev i Bibeln.

Annars kanske man tänker att lag = ofrihet, med inskränkningar och problem för vanligt folk, eftersom lagar kommer från dem som bestämmer och inte från oss själva.

Men den lag Jakob pratar om är den ”lag” som ligger bakom livet självt. Den lag som säger att vi ”måste” andas syre och äta mat för att överleva. Den lag som talar om var vi kommer ifrån och vart vi är på väg.

Den lagen bestämmer inte över oss. Den gör oss fria, när vi samarbetar med den.