Igår föreslog jag att vi skulle kunna älska terroristerna i stället för att döda dem. Det skulle kunna leda till att de onda ändrar sig och själva blir goda, när de möts av kärlek i stället för hat.
Så skulle det kunna bli. Det vore ju bra. Den taktiken skulle kunna lyckas. Det vore det allra bästa, tänker jag. Att alla blir goda.
Men det skulle också kunna leda till att alla som är goda dör, och att bara de som är onda blir kvar.
Då vore väl allt hopp ute? Eller?
Fortsättning följer.
Igår skrev jag att det nog inte går att utrota terrorismen genom att döda alla terrorister. Jag frågade också vad som skulle hända om vi i stället för att döda, älskar terroristerna och gör gott mot dem.
Om vi slutar att försöka bekämpa ont med ont, om vi slutar att skjuta på dem som skjuter på oss, om vi slutar att bomba dem som bombar oss, vad skulle hända då?
Kanske skulle de då ta intryck av att vi gör gott mot dem när de gör ont mot oss, och själva bli goda?
Ja, så skulle det kunna bli.
Eller också…
Jag skriver mer om det i morgon.
Igår frågade jag dig om det alltid är fel att döda, och undrade hur du tänker om det.
Så här tänker jag:
Terrorister dödar andra. De dödar oskyldiga människor, till och med barn. Det vore bra om vi kunde få slut på terrorismen, en gång för alla.
Kanske måste vi döda dem. Bomba, skjuta och avrätta dem, en efter en, tills det inte finns några terrorister kvar.
Men det kommer vi inte att lyckas med. Även om vi utrotar en viss typ av terrorister kommer det alltid att dyka upp nya, med en annan motivation men med liknande metoder. Det händer gång på gång.
I Bibeln står det att Jesus sa att vi ska älska våra fiender. Kanske vi ska älska terroristerna, och göra gott mot dem, i stället för att döda dem?
Vad skulle hända då?
I morgon berättar jag mer om hur jag tänker.
Att det är fel att döda vet vi nog allihop. Det står dessutom i Bibeln. Men är det alltid fel att döda? Hur är det med terrorister? Nog måste man väl bomba bort dem för att få slut på terrorismen?
Hur tänker du?
I morgon berättar jag hur jag tänker.
Jo, visst är kärlek en känsla. Alla som har varit kära vet det. Men den kärlek som är en känsla är inte särskilt pålitlig. Den kommer och går. Ibland känner man kärlek, ibland känner man inte kärlek.
Älska din nästa som dig själv, står det i Tredje Moseboken, Matteusevangeliet (två gånger), Markusevangeliet, Romarbrevet, Galaterbrevet och Jakobsbrevet. Betyder det att vi ska känna kärlek till vår ”nästa”? Nej, det kan det inte göra, för då skulle vi bara behöva älska varandra när vi känner för det.
Jag tror att den kärlek vi ska älska vår ”nästa” med är en annan sorts kärlek, som inte är en känsla utan en inställning, ett val, ett beslut, en livsstil. Den kärleken kan vara en känsla, men den slutar inte att finnas när känslan försvinner.
När det i Bibeln står att Gud älskar världen, då är det inte bara en känsla. Det är en inställning, ett val, ett beslut, en livsstil.
Gud älskar. Inte bara nu, utan alltid.
