Igår hade vi temadag i plugget, alla blivande präster och diakoner och kyrkomusiker tillsammans. Vi pratade om vad som är kyrkans uppdrag. Här är resultatet av min lilla grupps samtal:
Vad ser du i den här bilden?
I morgon berättar jag vad vi tänkte i min grupp, och som min pluggkompis uttryckte med sin bild.
Härom dagen skrev jag om ansvar, att vi människor har gemensamt ansvar för vår värld. Det där med ansvar är inte lätt. Ibland tar man för lite ansvar, ibland för mycket.
Framför allt är det svårt att avgöra i vilken utsträckning man ska låta en människa ta ansvar för sitt eget liv. När man ser en vän behandla sig själv riktigt illa, ska man då göra någonting, ingripa, ta på sig ansvaret för sin vän? Var går gränsen för vad man som människa ska få lov att göra mot sig själv utan att någon sätter stopp för det?
Ska man till exempel hindra någon från att begå självmord? Borde man inte ha rätt att själv bestämma över sitt eget liv?
Jag har vid några tillfällen gjort just det, hindrat någon från att ta sitt liv. De personerna har inte tackat mig. De blev i stället arga på mig. Men de lever, fortfarande. Och jag tror att jag gjorde rätt.
Jesus valde att lägga sitt liv i händerna på dem som ville döda honom, och som också gjorde det. Jesus lärjungar ville rädda honom, men de kunde inte göra det. De förstod inte, inte då.
Men varken du eller jag är Jesus, eller ens ”som Jesus”. Vi behöver vara rädda om våra liv, och om varandras liv.
Jag har några dagar skrivit om terrorism, om ondska och om onda människor. Tänkte du på att jag hela tiden kallade de onda ”de” och ”dem”, medan de goda var ”jag”, ”du” och ”vi”?
Vad händer om man förenklar sin människosyn på det viset?
Då är de onda människorna alltid någon annanstans, inte där jag är. Jag känner dem inte, jag träffar dem inte, jag vet ingenting om dem, mer än att de är ”onda”.
Då blir det lättare att hata dem. Och döda dem, eller godkänna att någon annan dödar dem.
Men för ”dem” är det jag (du) som är ”de” och ”dem”.
Titta bara på den aktuella situationen i ett ”Nord”-land, som vill bygga upp sin militära makt för att kunna bekämpa sin fiende. Men för deras fiende är det ”Nord”-landet som är fienden. Så länge man inte kan mötas, bli ”du” för varandra, finns ingen bra lösning på det problemet.
Vem skulle jag (du) behöva möta, och bli ”du” med?
Om Guds plan för vår värld är att göra slut på det onda när alla goda människor har tagit slut, som jag antydde igår, då kanske vi borde satsa på att bli utrotade. Det kanske är det bästa sättet att utrota ondskan?
Men som kristen tror jag att vi människor tillsammans har ansvar för den här världen vi lever i. Och det är inte ansvarsfullt att överge den. Så att låta oss bli utrotade är inte ett bra alternativ.
Och då kan man tycka att jag är tillbaka där jag började, för några dagar sedan. Hur ska vi hantera ondskan och de människor som gör onda handlingar?
Kan vi älska våra fiender utan att låta dem döda oss? Kan vi bekämpa terrorismen på annat sätt än genom våld? Kan vi låta dem döda våra vänner och våra familjer utan att börja hata dem och vilja döda dem?
Det är väldigt lätt att sitta här och skriva att vi ska älska dem. Men hur skulle jag (du) reagera om det drabbade mig (dig), här och nu, i stället för människor som jag inte känner, i London eller Burma.
Jag har ingen lösning på det här problemet. För mig betyder det mycket vad Jesus har sagt. Jag skulle önska att jag kunde veta att jag alltid skulle klara av att göra det Jesus vill. Men skulle jag det? Skulle du?
Nu har jag under några dagar skrivit om terrorism, och om att det kanske inte funkar så bra att utrota alla terrorister, eftersom det hela tiden dyker upp nya.
Jag har i stället föreslagit att vi ska älska terroristerna, och göra gott mot dem. Kanske skulle det leda till att de tar intryck, och ändrar sitt sätt att leva.
Risken finns förstås att de inte alls tar intryck av våra goda handlingar, och att vi själva blir utrotade i stället.
Och nu börjar det bli svårt.
Om man ska tro på vad som står i Bibeln har Gud en plan för vår värld. I den planen ingår att det onda ska ta slut, en gång för alla, när den rätta tiden är inne.
Kanske ”den rätta tiden” är när alla goda människor har blivit utrotade?
Fortsättning följer.
