Eva, präst i Dalsland

Jag tror på Guds beskydd. Jag tror att Gud håller sin hand över mig (dig) och skyddar mig (dig) från det onda, när jag (du) ber om det.

Det ser inte alltid ut som om det är så. Det händer en hel massa saker som aldrig borde få hända. Sånt händer mig också, fastän jag ber om Guds beskydd.

Så varför be om beskydd, om det inte hjälper?

Jag tänker på minst två olika sätt om det här:

1) Det händer alltid någonting när vi ber. Det är min fasta övertygelse att det gör det. Men det kanske inte blir just så som jag skulle vilja att det blir. Och det kanske ser ut som om ingenting händer, fastän det gör det.

Hmmm. Det där får jag visst återkomma till.

2) Härom dagen läste jag några rader i Psaltaren i Bibeln, som handlar om just det här. Det stod ungefär så här: De onda får inte segra, för då kan de goda börja göra sånt som är ont (Ps 125:3). När jag (du) ber Gud skydda mig (dig) från det onda, då är det i så fall inte i första hand för att jag (du) ska slippa drabbas av det onda, utan för att jag (du) inte ska bli ond själv.

Det tål att funderas på.

Att tro på Gud är inte alltid enkelt.

Eller, rättare sagt, det är inte alltid enkelt att förstå vad det är man tror.

Om Gud, alltså.

Man kan tro utan att förstå. Det funkar. Man kan vara övertygad i sitt hjärta, eller lita på någon annans övertygelse. Som när man sätter sig i ett flygplan. Jag förstår inte hur ett flygplan fungerar, men jag litar på dem som säger att det fungerar. Men det man inte själv förstår är det svårt att förklara för någon annan.

Stoltheten kanske vill att jag ska vara säker, att jag ska förstå allt jag tror på, eller att jag åtminstone ska låta säker. Men det är bättre att vara ärlig.

Om jag inte förstår, då behöver jag antingen vänta med att säga någonting tills jag själv förstår, eller också tala om att jag visserligen tror, men inte förstår.

För om jag inte själv förstår kan jag inte heller förklara så att någon annan förstår vad jag menar.

Som Esaias Tegnér en gång sa: det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Det var alltså detta jag lärde mig på den där lektionen jag berättade om igår.

Igår visade jag dig en bild som illustrerar ett grupparbete vi gjorde i min klass. Vi fick varsitt stort papper, och uppgiften att beskriva kärlek som kunskapsform. Men skulle vi beskriva själva den kärlek som vi vill förmedla till dem vi möter i vårt kommande arbete i kyrkan? Eller skulle vi beskriva hur man med kärleken som redskap förmedlar det vi vill förmedla till dem vi möter?

Vi diskuterade och diskuterade, men förstod fortfarande inte uppgiften. Som väl är vet vi att vår lärare inte begär att vi ska ”svara på frågan” till vilket pris som helst, utan gärna ser att vi löser uppgifterna konstruktivt och innovativt. Därför gjorde vi bilden jag la ut igår.

Vi la våra händer på papperet, fingertopp mot fingertopp, och ritade av konturerna, men där fingertopparna rörde vid varandra lämnade vi öppet.

Betydelsen av bilden är att vårt samtal var kärleksfullt och respektfullt. Vi är individer, men hör ihop. Det finns ett öppet flöde mellan oss, som vi alla fyra bidrar till. Vårt samarbete var gott. Det är så vi vill att det ska vara i kyrkan.

Och när vi var färdiga såg vi att vår bild faktiskt kan sägas beskriva kärleken som kunskapsform. 🙂

Av den här övningen lärde vi oss dessutom någonting helt annat, som jag berättar mer om i morgon.

Idag fick vi en uppgift att lösa i grupp, i skolan. Vi skulle i ord eller bild svara på frågan: ”Hur kan man beskriva kärlek som kunskapsform?”

Var det begripligt? Det tyckte inte vi i min lilla grupp. Så vi ritade en bild som illustrerade vårt samtal i gruppen, snarare än svarade på frågan.

Så här ser vår bild ut:

I morgon berättar jag mer om bilden.

Igår visade jag dig en bild, en symbol för vad som är kyrkans uppdrag. Det var en bild av ett hjärta med ett taggigt skärp runt sig, med ett par glasögon ovanför och gula streck runtomkring.

Hjärtat är Guds kärlek. Det taggiga skärpet är en krans av törne, en sådan som Jesus fick på huvudet när han skulle bli uppspikad på ett kors och dödad. Från hjärtat droppar det blod. De gula strecken är strålar som börjar vid hjärtat och fortsätter ut åt alla håll. Och glasögonen är ett par glasögon.

Med den bilden ville min grupp berätta att kyrkans uppdrag är att berätta om, gestalta, synliggöra Guds kärlek till alla människor, den kärlek som fick Jesus att frivilligt gå i döden (för att sedan bli levande igen).

Det är ett stort och viktigt uppdrag. Vill du vara med?