Eva, präst i Dalsland

Igår blev min uppsats färdig. Igår blev jag antagen till sista delen av min utbildning. Idag är jag trött.

Det har varit en lång resa. Resan är inte över, men från och med nu tar den en annan vändning.

Kanske är det så det känns när man flyr från en ohållbar situtation och plötsligt befinner sig i trygghet.

Trygg och lugn. Men trött.

Gud befriar oss inte från det ”vanliga” livet, när vi tror på honom. Vi kan fortfarande känna oss osäkra och trötta. Vi kan fortfarande ha ont om pengar, bli sjuka och känna oss ensamma.

Gud tar inte bort oss från den ”vanliga” världen. Men han går med oss, varje steg på vägen. Alla dagar ”till tidens slut”.

Idag har jag fått min kandidatuppsats godkänd. Det innebär att jag är behörig att börja på det allra sista året på utbildningen till präst. Jag har blivit antagen, och terminen börjar redan på måndag.

Nu vågar jag äntligen säga: Jag kommer verkligen att bli präst!

Jag har uppdaterat sidan Vem är Eva (…) Präst? med lite info om min väg mot att bli präst. Läs om du har lust. 🙂

Hur känns det inuti dig när du gör någonting som är riktigt bra?

Jag menar inte när du är extra duktig, utan när du gör någonting som är ”rätt”.

När jag gör någonting som är riktigt bra känns det som om alla kanter är utslätade, inuti mig. Som om en pusselbit har glidit in på sin rätta plats, och nu är en del av helheten.

Så känns det när jag har skrivit det sista på en predikan.

Det betyder inte att det jag har skrivit nödvändigtvis är helt rätt ur alla synvinklar. Det kan man aldrig riktigt veta. Men den känslan, en pusselbit på sin rätta plats, tolkar jag som att jag har gjort det bästa jag kan, och att det är helt OK.

Så kändes det igår, när jag skickade iväg min uppsats för bedömning.

Jag sitter och jobbar med min uppsats, den allra sista pusselbiten som ska göra mig behörig att börja på ”slutåret”, Svenska kyrkans profilutbildning för präster. Jag har skrivit på uppsatsen ganska många år. Eller ”skrivit”, får jag väl säga, för arbetet har under långa perioder inte varit särskilt intensivt. Men nu är jag inne i slutfasen, och jag förundrar mig över att det går så bra.

Tidigare har jag brottats med uppsatsen. Brottats med urvalet, med frågeställningen, med det material jag till slut valde, med de olika vinklingar jag har haft att välja mellan, och inte minst med formalian, detta mitt stora hatobjekt. (Formalia är de skrivregler man som uppsatsförfattare måste rätta sig efter.)

Nu går det som sagt mycket bra för mig att skriva uppsats. Det är med stor förundran jag konstaterar vad som är orsaken till detta, nämligen mitt sommarjobb som tjänstebiträde och därtill hörande predikoskrivande.

Likheten mellan att skriva en predikan och att skriva en uppsats är inte jättestor, egentligen ganska liten. Men att jag regelbundet, flera gånger i veckan, var tvungen att (lita på att jag kunde) prestera och presentera en predikan, ett beredelseord eller en betraktelse gjorde någonting med mig.

När jag skulle skriva en predikan gick det ofta till så här: Jag drabbades av inspiration, och skrev så tangentbordet glödde – tills det plötsligt gick i baklås, skar ihop, och jag inte kunde komma vidare. Först då insåg jag att jag hade jobbat utifrån mina egna tankar och önskemål, utan att försäkra mig om att jag hade ”chefen” med i båten. Och eftersom jag alltså inte hittade någon väg att fortsätta skriva som jag hade börjat, vände jag blicken upp mot taket (bortom vilket himlen, den symboliska hemvisten för Gud, min chef, fanns) och frågade: Vad vill DU att jag skriver om?

För det mesta ledde den frågan till att jag fick börja om från början, och att predikan, eller beredelseordet, eller betraktelsen, blev någonting helt annat än jag först hade tänkt. Någonting helt annat, men ändå mina ord och mina tankar, som jag kände mig bekväm med att framföra.

Med det här långa blogginlägget vill jag uppmuntra både mig själv och dig att låta saker och ting ta den tid de tar. Och att låta Gud vara med i allting jag/du gör.

Det lönar sig. Jag lovar!

Den stad jag bor i nu är en stad där jag har bott tidigare, i min gröna ungdom. Jag har många minnen härifrån.

Jag minns de fyra gathörnen där jag nästan blev påkörd (av tre bilar och en buss) när jag var ute och cyklade.

Jag minns caféet jag var föreståndare för under ett par år.

Jag minns den kristna studentföreningen, och de två församlingarna jag var aktiv i.

Och så minns jag att Gud kallade mig att ”stå där framme och prata”.

Nu är jag på väg att bli präst, så här långt efteråt.

”Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse”, står det i Rom 11:29.

Det är aldrig för sent att svara ja på Guds kallelse.