I förmiddags höll jag mitt sista beredelseord. Ja, inte för alltid, men för en tid framöver. Det handlade om att vi inte är slavar, utan barn.
Det har varit roligt och lärorikt att vara tvungen att ”producera” predikningar och betraktelser och beredelseord varje vecka. Men nu ska det faktiskt bli rätt skönt att få vara student igen.
Vill du läsa mitt beredelseord från i förmiddags? I så fall hittar du det här: Beredelseord 8 sönd e tref 2017
Idag har det regnat. Och regnat. Och regnat.
En gång i mänsklighetens historia regnade det i 40 dagar. Eller i 150 dagar, beroende på hur man läser texten. Om du vill kan du läsa berättelsen om Noa och regnet i Bibeln. Den börjar här: 1 Mos 6:9 och slutar här: 1 Mos 9:19.
Det viktigaste avsnittet står i slutet av berättelsen. Gud visar Noa på regnbågen, och säger att den ska vara ett tecken på förbundet mellan Gud och oss människor, ett förbund som aldrig ska ta slut.
Ska man tolka den här berättelsen bokstavligt eller bildligt?
Hur tänker du själv om det?
”Säg mig den vägen som drager till livet”, sjunger vi i psalm 266 i vår svenska psalmbok.
Vad är det för väg, kan man undra.
Idag höll jag en betraktelse över det temat. Om du vill kan du läsa min betraktelse här: Betraktelse åttonde söndagen efter trefaldighet 2017
När jag var barn tittade jag på Fablernas värld. (Nu vet du ungefär hur gammal jag är.) I den inledande sången sjöng ugglan: ”Djuren är väl också mänskor? Ja, det är just vad de är!”
Jag hävdar att samma sak även gäller för präster. 🙂
Titta på bara på den här bilden, som är tagen i en av mina (blivande) kollegors kök:
I berättelserna om Harry Potter förekommer det någonting som på svenska kallas ”flyttnyckel”, på engelska ”portkey”. Jag hävdar att Jesus är som en sådan flyttnyckel.
Blir du nyfiken? Läs om det i den predikan jag höll idag: Predikan 8 sönd e tref 2017
