Man hinner mycket på en sommar

Nu har jag bara några få dagar kvar av min tid som tjänstebiträde, eller veniat, under sommaren. Jag har hunnit med väldigt mycket, tycker jag. Eller vad sägs om detta:

4 st vanliga gudstjänster
6 st friluftsgudstjänster
6 st musikgudstjänster
7 st veckomässor
1 st aftonsång
11 st andakter på äldreboenden
1 andakt i samband med en guidad visning av en gammal fin kyrka
och förstås förberedelsetid, administration och annat som hör till jobbet.

Det har varit fantastiskt roligt att få pröva på att hålla gudstjänster och andakter varje vecka, så att jag har fått känna på hur det kommer att vara att arbeta som ”riktig präst” i stället för som ”nästan präst”. Men även om jag tycker att jag har gjort mycket har jag förstås inte på långa vägar gjort lika mycket som en färdigutbildad präst gör.

Nu ska jag plugga igen, ett helt år, innan det blir igen. Det här sista året på min utbildning kommer jag framför allt att få lära mig hantverket, alltså allt det där praktiska som präster gör och som jag hittills inte har fått göra:

Dop
Konfirmation
Vigsel
Begravning
Själavård
och så en del annat som hör till hantverket.

Tack för att du har velat följa mig på min väg den här sommaren. Jag hoppas att du tittar in här på min blogg lite då och då även i fortsättningen.

När musiken tar slut

När jag stressar märker jag det inte alltid själv. Jag stretar på och blir tröttare och tröttare. När jag till slut inser att jag stressar, och börjar ta det lugnare igen, då kommer musiken tillbaka i mitt liv. När jag hör mig själv gå omkring och småsjunga för mig själv för första gången på länge, då vet jag.

Vad är det som försvinner i ditt liv, när du stressar för mycket?

Fake it ’til you make it!

Jag tycker själv att jag är lyckligt lottad, som har vuxit upp i en kristen miljö och haft möjlighet att få kunskap om Gud redan som barn. Det kan vara svårt att börja tro på Gud, även om man skulle vilja det, när man inte har gjort det tidigare i livet.

Mitt tips till dig, om du vill veta vem Gud är men inte vet hur du ska få kontakt, är: Fake it til you make it! Alltså ungefär: Ställ in dig på att det verkligen är sant!

Jag menar inte att du ska låtsas att du tror på Gud, om du inte gör det. Jag föreslår inte heller att du ska börja säga till dina vänner att du tror på Gud, om du inte gör det. Jag föreslår bara att du ska prata med Gud, som om han verkligen finns.

Till exempel kan du säga, tyst för dig själv eller bara i dina tankar, ungefär någonting i stil med ”Gud, jag vet inte om du finns, men om du finns…” och så ber du Gud göra någonting för att du ska veta att han finns.

Men tro inte att Gud är någon sorts jultomte, så att du bara ber om att få saker som du vill ha. Då kan du mycket väl tänka att det skulle ha hänt i alla fall. Nej, säg till Gud att du vill veta om han finns.

Om du verkligen vill veta, om du helt ärligt och uppriktigt säger det till Gud, då är jag säker på att du kommer att få veta.

Om bara du själv vet att du pratar med Gud, vad har du då att förlora på att försöka?

Ödmjukhet – eller storhetsvansinne?

”Lär av mig, som har ett milt och ödmjukt sinne” sa Jesus.
(Matt 11:29)

Han sa också: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”.
(Joh 14:6)

Var han ödmjuk? Eller led han av storhetsvansinne?

Wikipedia definierar ödmjukhet så här:

”Ödmjukhet är en personlig egenskap. En ödmjuk person har en balanserad självuppfattning och är medveten om sina begränsningar.”

Om Jesus verkligen är den han själv sa att han är, då var det ödmjukhet, inte storhetsvansinne, att säga de saker han sa.

Om Jesus inte är den han själv sa att han är, då måste han ha lidit av svårartat storhetsvansinne.

Antingen eller. Båda kan inte stämma.

Vad tror du själv – talade Jesus sanning om sig själv? Eller var han skvatt galen?