Eva, präst i Dalsland

Har du känt dig borttappad någon gång? Har du känt dig vilsen i livet, ensam och utan hopp?

Det har jag, många gånger.

Men vi är aldrig så ensamma som vi känner oss. Gud är aldrig långt borta, även om det ibland kan kännas så.

I söndagens evangelietext (Luk 15:1-7) berättar Jesus om en herde, som har etthundra får, och som bryr sig så mycket om varje litet får att han lämnar alla de andra och går och letar efter ett enda får som har försvunnit.

Herden är Jesus själv, och fåren, det är vi.

När vi känner oss långt borta från Gud är han fortfarande lika nära. Egentligen behöver Jesus inte leta efter oss. Han vet hela tiden var vi är, och där vi är, där är han också.

Men för oss kan det kännas som om vi är långt borta. Och då gör Jesus allt han kan för att vi ska förstå att vi fortfarande är kvar hos honom.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag känner mig ibland som en dålig människa.
Jag gör inte alltid det jag vet att jag borde göra.
Jag tänker inte alltid det jag vet att jag borde tänka.
Jag känner inte alltid det jag vet att jag borde känna.

Och då tänker jag att Gud kanske inte tycker om mig längre.

Men Gud har lovat att ta bort vår skuld, som det står i söndagens gammaltestamentliga text (Mika 7:18-20), och förlåta vår synd.

Han inte bara förlåter synden, han kastar den i havets djup!

För Gud är inte en sträng domare, som söker efter fel hos oss. Han vill helst visa nåd, står det.

När vi dömer oss själva letar Gud efter förmildrande omständigheter. Han söker vår blick, när vi skäms, och inte vågar titta på honom.

Och när vi kommer tillbaka, när vi förstår att vi är förlåtna, att Gud fortfarande älskar oss, då blir han glad, lika glad som herden i liknelsen som Jesus berättade.

För Gud älskar oss mer än vi kan förstå.

Och vi kan alltid komma till Gud genom Jesus Kristus.

Det har han lovat.

Idag, den tredje söndagen efter Trefaldighet, är temat ”Förlorad och återfunnen”.

En av dagens texter handlar om en herde som har etthundra får och som tappar bort ett av dem. Storyn är att herden då lämnar de nittionio fåren ”i öknen” och går och letar rätt på det får som var försvunnet. Om du vill kan du läsa berättelsen här: Luk 15:1-7

Ofta berättar vi den här berättelsen för att förklara hur mycket Gud älskar var och en av oss. Det spelar ingen roll för Gud hur många ”får” som finns i den trygga fållan, varje får är lika viktigt, även de får som går vilse, eller som avsiktligt går bort från Gud.

Vi är inte djur. Vi är inte en flock får som bara styrs av våra instinkter och följer flocken utan att ifrågasätta eller reflektera.

Vi är individer, med möjlighet att tänka, resonera, ifrågasätta och göra egna val. På gott och på ont.

Och var och en av oss – du också – är precis lika viktig för Gud.

Så viktig att Gud ”lämnar” flocken för att söka upp varje enskilt får.

Fåren i en flock kan stötta och hjälpa varandra. Det ensamma fåret är utlämnat åt sig själv.

Därför söker Gud upp just det fåret, för att hjälpa det tillbaka till gemenskapen och tryggheten.

Jag har varit det fåret. Ibland är jag det igen.

Kanske du också är det fåret?

Första dagarna på jobbet. Mycket att sätta sig in i – nycklar, behörigheter, lokaler, schema, dator, telefon osv

Psalm nummer 269 i vår svenska psalmbok beskriver livet ganska bra, tycker jag. Glädje och sorg, medgång och motgång, lycka och sorg, ångest och frid – visst ryms alla dessa känslor i våra hjärtan och kroppar?

Död och liv, dop och vigsel, datastrul, tidsnöd, besvikelser, goda mänskliga kontakter – allt det och mer därtill ryms i det yrke som nu har blivit mitt.

Varken livet eller mitt jobb är roligt hela tiden. Men både livet och mitt jobb har sin grund i någonting gott, nämligen att Gud alltid är nära oss, både dig och mig, och älskar var och en av oss – varje dag, varje timme, varje ögonblick.

Den enda kärlek som aldrig kan ta slut.

Psalm nummer 704 i vår svenska psalmbok:

”Din trofasta kärlek aldrig oss lämnar.
Din barmhärtighet, den kan aldrig ta slut.
Den är ny varje morgon, ny varje morgon.
Stor är din trofasthet min Gud,
stor är din trofasthet.”

Om du vill lyssna till sången hittar du den här:
Din trofasta kärlek

Idag var det dags. Min stora dag är inne.

I förmiddags vigdes jag till präst i Karlstads domkyrka.

Nu är jag inte längre ”på väg att bli”, utan helt enkelt bara – präst.

Jag är lycklig. 🙂

Idag har jag varit på supé hos biskopen, i biskopsgården.

Jag är inte van vid finare tillställningar, men det var trevligt och roligt och jag kände mig inte bortkommen.

Mitt stifts biskop har som valspråk ”Människa bland människor”. Det är ett valspråk som funkar mycket bra också för en helt vanlig präst.

En sån som jag vill vara.