Förlåta sig själv

Har du gjort saker i ditt liv som du tycker att du inte borde ha gjort?

Det tror jag att alla människor har gjort. Jag vet att jag har gjort det.

Har du förlåtit dig själv för de där sakerna?

Jag funderar på bibeltexterna vi läste i kyrkan för någon månad sedan, som bland annat handlar om att vara helig som Gud är helig, och att älska sin nästa som sig själv.

Att vara helig, är det samma sak som att vara helt ren, fläckfri och utan minsta fel eller skrynkla?

I så fall kan ingen av oss vara helig.

Jag brukar säga att man inte kan älska sin nästa som sig själv om man inte älskar sig själv.

Och i kombination med det där med att vara helig får det mig att inse att jag inte har förlåtit mig själv för en del av de saker jag har gjort under mitt liv.

Det handlar inte om några fasansfulla eller avskyvärda saker. För det mesta är det bara sådant som jag skäms över, som jag tycker var otroligt korkat, eller fruktansvärt naivt och dumt.

Om du hade berättat för mig att du hade gjort samma saker, då hade jag antagligen inte tyckt att det var någonting att skämmas för.

Jag har tänkt igenom det mesta av det dumma jag har gjort, och analyserat det, och kommit fram till att jag inte förstod bättre. Men har jag förlåtit mig själv?

Om jag har förlåtit mig själv, varför skäms jag då fortfarande, när jag tänker på det, fastän det hände för fem, eller tio, eller femton, eller tjugo, eller trettio, eller till och med femtio år sedan?

Jag tänker också, att om jag verkligen inte har förlåtit mig själv, hur kan jag då förlåta någon annan, som gör fel mot mig?

Grunden för att kunna förlåta är ju att inse att man själv är lika korkad, eller orättvis, eller självisk.

Och att förlåta sig själv.

Förlåt din nästa som du förlåter dig själv!

Förlåt dig själv, som du förlåter din nästa!

3 dop och 3 begravningar

Nu har jag varit präst i lite mer än två månader. Jag har hållit en högmässa, en söndagsmässa, några ”vanliga” gudstjänster, några veckomässor, ganska många andakter, och så tre (barn-)dop och tre begravningar.

Kyrkan finns med både i början av livet och i livets avslutning. Det känns roligt att få döpa ett litet barn. Det känns mycket bra att få lysa frid över någon som har lämnat jordelivet, och ge ord av hopp till de anhöriga.

Jag börjar så sakteliga känna att jag vet vad jag gör, i mitt arbete.

Jag ser fram emot en vigsel i september, och att få medverka i konfirmandarbetet i höst.

Jag ser också fram emot att så småningom få lite rutin på den administrativa delen av arbetet, som jag än så länge mest känner mig stressad av.

Jag går på semester på måndag. Den ser jag också fram emot, fastän jag har världens roligaste jobb. 🙂

Var finns friden?

En vän påminde mig idag om var friden finns. Guds frid. Den som är mer värd än alla våra oroliga ängsliga tankar.

Om jag behövde bli påmind kanske du också har samma behov. Så nu påminner jag dig:

Ta vara på de glädjeämnen du har, och var tacksam för allt det goda du har. Och prata med Gud om allting. Då kommer Guds frid att fylla ditt hjärta och dina tankar.

(Läs originaltexten här, om du vill: Fil 4:6-7)

Aldrig bortsorterad!

Förra söndagen läste vi berättelsen om vinträdet och grenarna, i gudstjänsten. Den där Jesus säger att han är vinträdet, vi är grenarna och hans Fader vinodlaren.

Varje gren som inte bär frukt ska bli bortskuren, säger Jesus. Det låter läskigt, om man tänker på att han kallar oss ”grenar”. Man vill ju inte bli bortskuren!

Men låt oss inte läsa liknelsen bokstavligt.

Jesus är ju inte ett vinträd, och vi är inte grenar på ett träd. Det är bara en bild, en symbol.

I ett träd sitter grenarna ihop med stammen, och stammens liv cirkulerar i grenarna.

Den som tror på Jesus sitter ihop med honom, och Jesus liv cirkulerar i den som tror på honom.

Det går inte att sitta ihop med Jesus utan att också ha Jesus liv i sig.

Jesus säger, enligt Johannesevangeliet, att han inte ska visa bort den som kommer till honom.

Vill du höra ihop med Jesus får du också göra det. Och då har du Jesus liv i dig.

Och när du har Jesus liv i dig blir du inte ”bortskuren”.

Aldrig någonsin!

Bygga bort alla faror?

Idag läste jag om en olycka på en lekplats. Efter olyckan ska lekplatsen byggas om, så att den blir säkrare.

Tack och lov att vi lär oss av våra misstag, och rättar till dem!

Men kan vi verkligen bygga bort alla faror och risker? Och är det önskvärt att vi gör det?

Ju säkrare våra liv är, desto mindre blir vår förståelse för vad som är riskabelt och farligt. ”Det var ju bara på skoj!”, säger vi, när vårt agerande leder till skador på människor eller egendom.

När vi blir arga och besvikna på Gud, för att Gud ”tillåter” oss att råka ut för det som händer oss i livet, vad menar vi då? Att Gud ska bygga bort alla risker och faror?

Vill vi att Gud ska vara en curlingförälder åt oss, och skydda oss från allt som kan vara farligt eller skadligt?

Då är det inte underligt att vi blir arga och besvikna på Gud.

För Gud vill inte skydda oss från livet. Livet är till för att vi ska lära oss av det.

Lära oss att leva. Lära oss att vara rädda om oss själva och varandra.