Eva, präst i Dalsland

Jag är präst.

Jag smakar på de orden lite då och då.

Jag ÄR präst.

Äntligen ÄR jag!

Jag har ett yrke.

Och jag märker att det förändrar mig.

Nej, det är inte att jag är präst. Det är härligt och roligt och fantastiskt. Men det är inte det jag menar.

Efter att i ett stort antal år ha varit ”på väg” att bli präst (om jag nu kan, får eller klarar av det) är jag nu verkligen präst.

Den osäkerhet jag har burit på, den tveksamhet jag har känt när jag har sagt att jag ”tänker bli präst”, har påverkat mig. Som om osäkerheten och tveksamheten har spridit sig till hela mig.

Som om hela jag har varit osäker och tveksam.

Därför är jag mycket glad och lättad över att märka att jag nu är mindre osäker och mindre tveksam, generellt.

Jag är fortfarande ”på väg”, på många andra områden i mitt liv. Tack och lov, skulle jag vilja säga. För när man inte längre har någonting att se fram emot, någonting att jobba vidare med, var hamnar man då?

Jag är på väg att bli en bättre människa. Och en bättre medmänniska.

Jag är på väg att lära känna mig själv bättre. Och min make. och Gud. Och en förfärlig massa människor.

Jag är på väg framåt.

Men jag ÄR präst.

Och på väg att bli en bättre präst. 🙂

Det kan vara svårt att se på när en älskad anhörig eller vän gör misstag. Särskilt om misstagen får svåra konsekvenser. Men ibland är det ändå nödvändigt att göra just det.

Till exempel om den som gör misstagen är missbrukare, och ännu inte har kommit till insikt om sitt missbruk. Men i andra situationer också.

Det kan kännas viktigt att skydda anhöriga eller vännen från att göra svåra misstag i sina liv. Det kan kännas nästan outhärdligt att passivt se på medan de, som det verkar, förstör sina liv.

Men lärdomar och erfarenheter som hjälper oss i livet kommer av att vi får lov göra våra egna misstag och lära oss av dem. Utan misstag lär vi oss ingenting. Utan de erfarenheter vi får av att misslyckas riskerar vi att upprepa samma eller liknande misstag, gång på gång.

Det är inte konsekvenserna i sig som lär oss någonting. Det är att det vi gör faktiskt får konsekvenser som vi lär oss någonting av.

Som förälder, barn, syskon, partner, vän behöver vi ibland låta våra händer hänga sysslolösa, eller ”sitta på händerna”, och inte gripa in. Och hoppas att den vi älskar så småningom ska förstå, och ändra sitt sätt att leva.

Och be för den vi älskar. Alltid be.

Läs nu det jag har skrivit, och tänk ”Gud” och ”mänskligheten”.

Kanske Gud låter oss, mänskligheten, lära oss av våra egna misstag, och det är därför världen ser ut som den gör?

Jag tror absolut inte – absolut INTE! – att Gud ”sänder” olyckor, sjukdom eller katastrofer över oss, för att vi ska ”lära oss” någonting av dem. Inte över mänskligheten och inte över oss som individer. Sådan är inte den Gud jag känner och älskar. Precis som vi inte ser till att de vi älskar drabbas av svårigheter i sina liv, för att ”lära sig”.

Jag tror i stället att det är vi själva, mänskligheten genom tiderna, som har förändrat världen och oss själva, och att det är anledningen till att olyckor, sjukdomar och katastrofer drabbar oss.

Jag tror att Gud känner samma sak som vi känner när en älskad vän eller anhörig förstör sig själv och sitt liv. Men att Gud är bättre på att vänta, att inte ingripa, att låta oss, mänskligheten, lära oss av våra egna misstag.

Kanske vi, tillsammans, till slut kommer att förstå att vi inte kan fortsätta som vi har gjort?

Kanske vi, tillsammans, till slut inser att vi måste ändra vårt sätt att leva?

Kanske vi, mänskligheten, till slut inser att vi behöver Gud?

Åt vilket håll ritar du cirklar? Medsols eller motsols?

Jag ritar alltid mina cirklar, eller nollor eller bokstaven ”o”, motsols.

Fråga mig inte varför, för det vet jag inte.

Teoretiskt sett borde jag kunna rita cirklar åt vilket håll som helst, men det kan jag inte. Ritar jag åt fel håll blir det inte alls lika jämnt och fint.

Men oavsett vilket håll du ritar dina cirklar åt, är jag säker på att dina blir lika fina som mina.

Lika, men ändå olika.

Precis som vi människor.

Den som tror på Gud är inte automatiskt skyddad från sjukdomar, olyckor och andra hemskheter. Både den som tror på Gud och den som inte tror på Gud lever här på jorden på samma villkor. Var och en av oss har ansvar för sitt eget liv, och tillsammans har vi alla ansvar för den värld vi lever i, och för varandra.

Att det är vi människor som har ansvar för världen innebär också att vi får ta konsekvenserna, inte bara av våra egna handlingar, utan också av andra människors handlingar. Vi kommer alla att möta både goda och onda handlingar i vår livstid.

Vad är då vitsen med att tro på Gud, ur det här perspektivet?

För mig är det att jag tror att det finns en tanke bakom vår existens, och en tanke med vår framtid. Världen går inte under ens om det händer mig (eller dig) saker som aldrig borde ha fått hända någon enda människa. Det kanske känns så, just då. Men när vi får perspektiv på saker och ting kan vi gå vidare i livet, med våra erfarenheter och upplevelser.

Mänsklighetens gemensamma framtid förändras inte heller. Gud har en plan för mänskligheten, och den planen förändras inte av sådant som händer oss i livet.

Och, kanske viktigast av allt – Gud är alltid nära oss, genom allting som händer och sker i livet. Vi är aldrig helt ensamma, när vi drabbas av mänsklighetens, eller våra egna, misstag och felaktiga handlingar.

Om du följer min blogg känner du säkert igen den här tankegången. Den är en av mina ”käpphästar”. Jag kommer helt säkert att skriva om Guds plan för mänskligheten, igen.

En bra chef bryr sig om.

En bra chef stöttar och uppmuntrar.

En bra chef peppar, och inspirerar till självständigt tänkande.

En bra chef tillåter egna initiativ.

En bra chef tillhandahåller de resurser som krävs för att jobbet ska fungera.

Jag har absolut världens bästa chef.

Min kyrkoherde får ursäkta, men jag talar om min högsta chef, den som har kallat mig att bli präst, och som följer varje steg jag tar med gränslös kärlek och omsorg.

Du vet nog vem jag menar. 🙂