Eva, präst i Dalsland

När jag var liten kom Lucia till mig varje år. Eller, ja, Lucia kom till vår familj, inte bara till mig.

Jag trodde länge att det var så för alla, att det kom ett luciatåg hem till alla barn. Men så var det förstås inte.

Båda mina föräldrar arbetade som lärare, det var därför vi fick vårt eget luciatåg hem till oss. Det var tradition bland eleverna på skolan att lussa för sina lärare.

Tänk så lätt det är att tro att det som gäller för mig gäller för alla. Om någonting händer mig måste det väl också hända för alla? Om någonting är sant för mig måste det väl också vara sant för alla andra?

Som präst behöver jag komma ihåg att det inte är så. Det jag tror är ”sant” och allmängiltigt kanske bara är sant för just mig, inte för alla andra. Så när jag pratar, speciellt när jag pratar om Gud, då behöver jag ta reda på hur du tänker, så att det jag säger funkar även för dig.

Kanske du också behöver tänka på det, när du pratar med andra människor?

Vad händer om jag blir arg på Gud? Om jag skriker och skäller på Gud? Om jag tycker att livet visar att Gud nog faktiskt inte finns, och därför slutar att tro på honom?

Gud är inte en produkt av människors tro. Inte om Gud verkligen är Gud. Då förändras han inte när vår tro förändras. Det är vi som förändras.

Blir man arg på en människa kan relationen förändras. Den personen kanske inte tål att bli arg på. Kanske man måste sluta att vara arg, kanske man måste be om förlåtelse för att man blev arg. Kanske det inte räcker, den man blev arg på kanske inte gillar en längre, i alla fall.

I Bibeln står gång på gång att Gud inte förändras, att hans inställning till oss människor, till hela skapelsen, inte förändras. Om det är sant, då tål han allt vi kan utsätta honom för. Då älskar han oss ändå.

… i alla fall här där jag befinner mig. När solen inte syns till kan det kännas som om det var jättelänge sen. Men för det mesta är det inte så länge sen som det känns.

Kan det vara likadant med Gud?

Jag har tidigare skrivit om att vi är får, och att Jesus är vår herde.

När livet bara är jobbigt och allting rullar på lite för fort, och man inte riktigt har tid att stanna upp och tänka efter, då kan det vara rätt skönt att tänka sig att man är ett får, som följer en god och omtänksam och klok herde.

Det finns bara ett sätt att lära sig att lita på Gud, och det är genom egen erfarenhet.

Ju mer man umgås med Gud, ju mer man vet om honom, desto större erfarenhet får man av hurdan han är.

Innan man känner Gud kan man inte veta. Man kan ha hört andra berätta, men man vet inte själv. Genom att ta reda på saker om Gud, genom att söka efter honom, genom att ha kontakt med honom, får man större och större erfarenhet av hur han är.

Till viss del handlar det om att bestämma sig, att välja att lita på Gud. Men man bestämmer sig knappast för att lita på någon som man inte har någon egen erfarenhet av, eller som man inte har hört och sett att andra litar på.

Så framför allt handlar det om att skaffa sig kunskap och erfarenhet, så att man litar på att Gud är där även de dagar då man inte tycker att det känns så.

Om man i stället väljer att inte lita på Gud behöver även det beslutet vara väl grundat, tänker jag. Så det kan vara klokt att ta reda på så mycket som möjligt om Gud, i vilket fall som helst.