Eva, präst i Dalsland

Varför gör du det du gör?

För att du kan? För att det är möjligt?

För att det ger dig en kick, en häftig upplevelse?

I så fall – hur känns det efteråt – när kicken har släppt?

Om saker och ting hade varit annorlunda skulle jag ha varit officer i Frälsningsarmén nu, i stället för präst i Svenska kyrkan.

Både min farfar och min farfarsfar var Frälsningsarméofficerare.

Jag växte upp i en Frälsningsarmémiljö.

Jag konfirmerades i Frälsningsarmén.

Jag blev soldat (medlem) i Frälsningsarmén när jag var 14 år.

Men sen kände jag mig mer hemma i Svenska kyrkan, i Svenska kyrkans ungdomsarbete och Svenska kyrkans körer.

Genom åren har jag rört mig fram och tillbaka mellan Svenska kyrkan och andra samfund.

Och till slut blev jag alltså präst.

Jag är glad över min bakgrund, att jag har sett och upplevt olika sätt att vara troende kristen, olika sätt att fira gudstjänst. Det ser jag som en tillgång, både i mitt liv och i mitt jobb.

Vi som tror på Jesus Kristus som världens Frälsare är alla syskon i en och samma familj.

”Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” Så står det i Johannesevangeliet att Jesus sa.

Det är alltså inte i första hand vad vi säger om Jesus, eller vad vi säger att vi tror om Jesus, som visar att vi är hans efterföljare.

Det som avgör är om vi visar varandra kärlek.

Har du läst/hört liknelsen om den barmhärtige samariern? Den handlar om en man som blir misshandlad och rånad av rövare, och som inte blir hjälpt av två personer med hög ställning i samhället, och sedan hjälpt av en person som många såg ner på.

Jesus berättar den här liknelsen som svar på en fråga: Vad ska jag göra för att vinna evigt liv? Det är en laglärd, alltså en person som visste allt om den judiska lagen och vad som krävdes av en jude, som frågar.

Jesus ställer en motfråga: Vad säger lagen? Den laglärde svarar som det står i den judiska lagen: Älska Gud, och älska din nästa. Sedan frågar han vem som är hans nästa.

Och Jesus berättar liknelsen om den barmhärtige samariern.

Sen vänder Jesus på alltihop, när han ber den laglärde identifiera vem i berättelsen som var den misshandlade mannens nästa.

Frågan som ställdes var vem är min nästa. Alltså – vem ska jag älska som jag älskar mig själv? Vem ska jag bry mig om? Svaret borde ha varit – den stackars misshandlade mannen.

Men Jesus frågar inte vem som behövde hjälp, utan vem som brydde sig. Och den som brydde sig var en samarier, ett folkslag som inte stod högt i kurs bland judarna på den tiden.

Vem är min nästa? Vem ska jag älska som mig själv?

Naturligtvis ska vi älska och hjälpa dem som behöver hjälp! Men genom att vända på perspektivet visar Jesus att vi också ska älska – och hjälpa – människor som vi av olika skäl inte respekterar och värderar lika högt som andra. Jesus förstod hur den laglärde tänkte, och svarade också på den fråga som inte ställdes.

Han är fiffig, den där Jesus.

Vad är egentligen kärlek? Varifrån kommer den, och vad gör vi med den?

Kärlek har ofta ett mål, ett objekt. Vi älskar någon.

Kärlek kan vara ömsesidig. Vi älskar någon som också älskar oss.

Kärlek kan också vara obesvarad. Vi älskar någon som inte bryr sig ett dyft om oss.

Kärlek kan till och med vara inbillad. Vi tror att vi älskar någon, men det vi tror är kärlek kanske är någonting helt annat. Ett behov, ett beroende, en längtan, en känsla av att vara behövd. Eller någonting annat.

Men var kommer kärleken ifrån?

Kommer den ur våra hjärtan? Har vi hittat på kärleken själva?

Eller kommer den från något annat håll, från början?

Evangelisten Johannes skriver ofta om kärlek, både i sitt evangelium och i sina brev. Bland annat skriver han så här:

”Gud är kärlek” (1 Joh 4:16).

Man skulle kunna säga att Gud inte i första hand känner kärlek eller ger kärlek (även om Gud också både känner och ger kärlek), utan består av kärlek.

Johannes skriver också så här:

”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss” (1 Joh 4:10).

Kärleken kommer alltså – enligt Johannes – från Gud, som är kärlek.

Vi skulle inte kunna älska någon eller någonting, om inte Gud först hade älskat oss.

Vi skulle inte veta vad kärlek var om inte Gud hade lärt oss att älska genom att visa oss kärlek.

Guds kärlek har dessutom ett namn: Jesus.

Häromdagen åkte jag buss. Under hela resan satt bussföraren och pratade i telefon. Visserligen utan att hålla i telefonen, men ändå.

Jag tänkte att det inte var så betryggande.

Hur tänkte föraren?

Kanske var hen bara slarvig. Eller, ja, bara och bara.

Kanske hade bussföraren en överdriven tilltro till sin förmåga. Det är nog ofta så, tänker jag. Att man tror att man är en bättre bilförare än alla andra, och att man därför inte behöver följa lagar och regler.

Kanske är det likadant inom andra områden i våra liv?

Kanske vi tror att vi klarar oss utan varandra, fastän vi alla är beroende av andra människor för att kunna leva ett bra liv.

Kanske tror vi att vi klarar oss utan Gud, fastän det är Gud som har hittat på oss, och som därför vet mer än hur vi fungerar än vi själva gör.