Eva, präst i Dalsland

En känsla av stress kan bero på olika saker. Kanske har man helt enkelt för mycket att göra, tiden räcker inte till, man försöker göra för mycket på samma gång. Ibland sitter det mer i kroppen, kanske gammal stress som man inte har släppt riktigt. Och ibland beror stressen på att man känner att man inte har kontroll över sin situation eller sitt liv. Då försöker man göra någonting åt saker som man inte kan påverka.

När jag känner mig stressad brukar jag be en bön som jag har lärt mig av vänner inom 12-stegsprogrammet (det kan man googla på, om man inte är bekant med begreppet):

”Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.”

Den sista raden är nyckeln – att inse skillnaden, och inte försöka förändra det man inte kan påverka, utan jobba med det man kan göra någonting åt, och lämna resten åt Gud.

Det här, eller nästan det här, var jag inne på redan för många, många år sedan (även om jag ofta har glömt det igen sedan dess): ”Jaga inte efter stunden”

I Första Moseboken i Bibeln, i slutet av berättelsen om Noa och floden, står det att Gud sa så här (till sig själv):

”Aldrig mer skall min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag skall aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.

Så länge jorden består
skall sådd och skörd, köld och värme,
sommar och vinter, dag och natt
aldrig upphöra att skifta.”
(1 Mos 8:21-22)

Nyckelordet är ”för människans skull”. Vad vi själva gör får vi själva ta ansvar för. Vi har full frihet att förstöra marken och det som lever på marken, och vi är också på god väg att göra det. Men enligt den här texten kommer Gud inte att straffa jorden eller utplåna allt levande för människans ondskas skull. Jag tycker att det är en trösterik tanke.

Hur är din sömn? Sover du gott, och så länge som du behöver? Eller somnar du (som jag) för sent på kvällarna, och vaknar för tidigt på morgnarna?
I Predikaren i Bibeln står det så här:
”God är arbetarens sömn, han må äta litet eller mycket, men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova.” (Pred 5:11)
Den texten handlar om pengar och ägodelar, men skulle lika gärna kunna handla om till exempel oro inför framtiden, eller vardagens bekymmer. Har man mycket att oroa sig för är det svårt att sova. Kan man lära sig att lämna sina tankar och bekymmer i Guds händer, och sova gott på natten, och sedan ta itu med sina bekymmer igen nästa dag (om man märker att det behövs)? Jag vill gärna tro det.

Ibland tänker jag att det vore praktiskt om jag kunde klara mig själv, utan att behöva hjälp av någon. Det är lite jobbigt att vara beroende av att någon annan ska göra någonting för att man själv ska kunna göra någonting. Mycket enklare att inte vara beroende av någon, kunna göra precis som man själv vill, när man själv vill göra det.
Men tänk vad jag skulle gå miste om då! När någon annan kan mer än jag, eller har bättre möjligheter än jag, då behöver jag inte själv kunna allting.
Det är ju inte heller meningen att jag bara ska ta emot. Ibland får jag ta emot, andra gånger får jag vara den som ger, som hjälper, som har kunskap och möjlighet. Kanske inte till samma person. Men om jag får ta emot av dig, kan jag ge vidare till någon annan. Och om du får ta emot av mig kan du ge vidare till någon annan.

Jag tror att rätt många människor har något sorts behov av att prata, att ventilera sina funderingar om Gud och om andlighet. Jag tror också att det kan kännas som ett väldigt långt steg att ta kontakt med en präst för att prata. Då måste man väl vara i någon sorts akut andlig kris?

Så är det förstås inte. Som präst ska man vara tillgänglig, även om det inte är kris. Men jag förstår att tröskeln till ”samtalsrummet” (som oftast inte är ett rum, utan ett tillfälle) kan kännas väldigt hög.

Hur ändrar vi på det?