Jag är präst.
Jag smakar på de orden lite då och då.
Jag ÄR präst.
Äntligen ÄR jag!
Jag har ett yrke.
Och jag märker att det förändrar mig.
Nej, det är inte att jag är präst. Det är härligt och roligt och fantastiskt. Men det är inte det jag menar.
Efter att i ett stort antal år ha varit ”på väg” att bli präst (om jag nu kan, får eller klarar av det) är jag nu verkligen präst.
Den osäkerhet jag har burit på, den tveksamhet jag har känt när jag har sagt att jag ”tänker bli präst”, har påverkat mig. Som om osäkerheten och tveksamheten har spridit sig till hela mig.
Som om hela jag har varit osäker och tveksam.
Därför är jag mycket glad och lättad över att märka att jag nu är mindre osäker och mindre tveksam, generellt.
Jag är fortfarande ”på väg”, på många andra områden i mitt liv. Tack och lov, skulle jag vilja säga. För när man inte längre har någonting att se fram emot, någonting att jobba vidare med, var hamnar man då?
Jag är på väg att bli en bättre människa. Och en bättre medmänniska.
Jag är på väg att lära känna mig själv bättre. Och min make. och Gud. Och en förfärlig massa människor.
Jag är på väg framåt.
Men jag ÄR präst.
Och på väg att bli en bättre präst. 🙂