Eva, präst i Dalsland

Jag känner mig trygg, skrev jag igår.

Jag känner mig trygg därför att jag är övertygad om att Gud bryr som om mig (oss) och kommer att se till att allting blir bra för mig (oss).

Jag känner mig trygg, men samtidigt är jag mycket oroad.

Det vore väldigt bra om vi skulle kunna rädda vår jord. Det skulle göra mig oerhört glad och lycklig.

Men vare sig vi kan det eller inte, så kommer vi att behöva uppleva stora svårigheter innan det i så fall blir bättre. Och det oroar mig. Precis som det antagligen oroar dig.

Min trygghet handlar inte om rent vatten, hälsosam mat, en tillvaro utan ondska och kriminalitet. Det som drabbar vår värld drabbar oss alla, hela det mänskliga släktet. Både dem som tror på Gud och dem som inte tror på Gud.

Jag tror inte att Gud skyddar vissa utvalda människor, medan andra människor får lida. Det som händer här på jorden händer oss alla.

Däremot kan vi hjälpa varandra. Tillsammans kan vi få det bättre, trots allt elände som ändå händer. Vi kan stötta och uppmuntra varandra. Vi kan – och måste – arbeta tillsammans för att göra jorden till en så bra plats att leva på som möjligt.

Vårt enda hopp är att vi förenas i vår strävan att rädda världen.

Vare sig vi tror att vi kommer att lyckas med det, eller inte.

Ska vi inte försöka, du och jag?

Min tro är alltså denna:

Gud har full koll.
Gud älskar oss, d.v.s. mänskligheten.
Gud har en plan för vår framtid.

Jag tror också, om än motvilligt, att vi kommer att köra jorden i botten, innan vi förstår att vi behöver Gud.

Ändå känner jag mig trygg.

Hur kan det komma sig?

Fortsätt läsa här.

Eller läs den här bloggföljetongen från början.

Ja, hur ska det gå till? (Läs mina senaste blogginlägg, så förstår du vad jag pratar om!)

En tanke är att vi på något vis ska komma till insikt medan vi fortfarande har en jord att leva på, tillsammans. Att vi ska se vartåt det lutar, och förstå att det inte funkar.

Den tanken känns bra att tänka. Men jag tror inte riktigt på den.

En annan tanke, som jag tror mer på, men inte riktigt gillar, är att det verkligen måste gå åt skogen för oss innan vi fattar. Att vi inte kommer att förstå förrän det är för sent, mänskligt sett. Att vi bara kan se hela bilden i backspegeln, så att säga.

Det står ju i Bibeln om ”nya himlar och en ny jord”. Kanske vi måste köra den här jorden i botten, och Gud sedan kommer att göra en ny jord åt oss, när vi har kommit till insikt.

Fortsätt läsa här.

Kan vi människor förändras? Att individer kan förändras, det vet jag. Att grupper av individer kan förändras tillsammans, det vet jag. Men kan vi allihop, hela mänskligheten, förändras tillsammans?

Kan vi komma till insikt om att vi inte klarar oss på egen hand, utan Gud?

Eftersom jag tror att det är det som är Guds plan tror jag förstås att det är möjligt. På något vis. På sikt.

Men hur det ska gå till vet jag inte.

Vår mänskliga gemensamma erfarenhet är väl snarare att det alltid finns både individer och grupper som struntar i hur det går med jorden och oss som bor på den. Det finns alltid någon, eller snarare några, som bryr sig mer om sina egna kortsiktiga fördelar. Som hellre tjänar pengar än tar hand om miljön. Som vägrar att inse att vi måste ta ansvar för jorden tillsammans.

Ändå kommer jag inte ifrån min teori.

Jag tror, fullt och fast, att Gud tänker sig att vi till slut kommer att begripa att det är kört för oss, om vi struntar i Gud.

Fortsätt läsa här

Eller läs den här bloggföljetongen från början.

Nu har jag skrivit om Guds plan för mänskligheten i tio dagar. Jag är inte färdig med min blogg-följetong än.

Men nu är jag nyfiken på hur du tänker.

Tror du att vi människor tillsammans kan lära oss, eller komma till insikt om, att vi behöver Gud för att leva?

Skriv en kommentar, om du vill dela dina tankar med alla som läser min blogg. Eller skicka ett meddelande till mig, om du vill berätta för bara mig.

Jag väntar med spänning på din feedback!

Fortsätt läsa här.

Eller läs den här bloggföljetongen från början.