Eva, präst i Dalsland

Snart är det nyår, och jag ska strax önska dig och alla mina läsare ett gott nytt år. Men först vill jag berätta vad Symeon sa till Maria när hon och Josef kom till templet för att bära fram det lilla barnet Jesus inför Herren (Luk 2:22). Så här sa han:

”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd …” (Luk 2:34-35)

Det här med relationer är aldrig enkelt. De människor som gör oss mest lyckliga är också de människor som kan göra oss mest olyckliga. Genom att släppa in en människa i sitt hjärta ger man den människan ”makt” att såra och svika, både avsiktligt och oavsiktligt. Och av alla människor gäller väl detta på ett särskilt sätt de barn man får.

Det enda sättet att skydda sig från att bli sårad eller skadad i hjärtat är att aldrig låta någon komma tillräckligt nära. Älskar man inte blir man inte besviken eller sviken. Men då går man samtidigt miste om allt det goda som nära relationer för med sig.

Maria öppnade sitt hjärta, framför allt för Gud, men också för det lilla barn som visserligen var Gud men som också var helt och fullt människa, och som därför var lika sårbar och skyddslös som alla andra små människobarn. Vi vet nog alla vad som hände med Marias barn senare i livet. Jag tror att vi alla kan förstå hur ont det gjorde i Marias hjärta när hon såg sin son dö på ett kors (Joh 19:25) Kanske kan vi också förstå hennes glädje när Jesus sedan uppstod från döden och blev levande igen.

Så där. Nu önskar jag dig ett riktigt gott och välsignad nytt år! Jag önskar dig också modet att släppa in andra människor i ditt liv, även om det innebär att de människorna skulle kunna göra dig illa. Våga älska! Det kan kosta mycket, men det kan också ge oändligt mycket glädje och lycka!

Gud är ljus. Det skriver aposteln Johannes i sitt första brev (i Bibeln):

”Och detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.” (1 Joh 1:5)

Bara ljus, inget mörker. Inte ens någon skugga.

Det har vi nog svårt att föreställa oss, för när vi ser ett ljus ser vi också allting omkring ljuset, var och en sak med sin egen skugga. Precis som du och jag.

Men Gud är inte belyst. Gud är själva ljuset.

När vi vänder oss till Gud blir vi, vår framsida, det i oss som verkligen är ”vi”, belysta av Guds ljus. När vi vänder oss från Gud hamnar vi i skugga.

Åt vilket håll står du?

Här kommer ett musiktips: Tove Janssons ”Vem ska trösta Knyttet?”, tonsatt och framförd av Peter Lundblad 1978. Finns att lyssna på här: Knyttet på Youtube. Går även att köpa, än idag, men på CD i stället för vinyl.

Mitt favoritcitat är hämtat från avsnitt ”I hotfulla skogen”:

”… men om en kvart flög Knyttet opp och stampade och sa: Nu är jag mera arg än rädd, och det är ganska bra.”

Ibland kan man inget annat än att vara rädd. Men om man blir arg i stället kan man göra någonting åt det man är rädd för. Pröva själv!

I julnattens gudstjänst läste vi julevangeliet. Du vet (eller kanske inte vet), där det står att ”vid den tiden utfärdade Kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas” och så vidare. Framåt slutet av textavsnittet står det att ”Maria tog allt detta” (som herdarna berättade om det barn hon hade fött) till sitt hjärta och begrundade det .

Jag tror inte att Maria förstod vad det var som hände. Hon visste att barnet hon hade fött vad Guds barn. Men förstod hon var det innebar, för henne, för världen?

Inte ens vi, som menar oss ha facit i handen, förstår väl riktigt vem Jesus är, och vad han betyder för oss. Att Jesus är både Gud och människa – det är för svårt för oss att begripa. Ändå tror vi. Ändå får vi tro. Tro på det som verkar omöjligt, men som ändå är möjligt, på något sätt.

Gud kom hit till oss, på jorden, och blev som en av oss. Som en av oss, men ändå helt annorlunda än vi. En människa, men samtidigt så mycket mer än en människa.När vi firar jul får vi en påminnelse om Jesus, och vad han har gjort för oss. Vi behöver inte förstå för att tro. Vi behöver inte förstå för att lita på Gud. Vi behöver inte förstå, det räcker att vi tror. Tror, som Maria trodde. Som herdarna trodde. Och som sedan lärjungarna, och många, många andra, har trott.
Trott på en person. På Jesus Kristus, världens frälsare. Vår Herre.

En känsla av stress kan bero på olika saker. Kanske har man helt enkelt för mycket att göra, tiden räcker inte till, man försöker göra för mycket på samma gång. Ibland sitter det mer i kroppen, kanske gammal stress som man inte har släppt riktigt. Och ibland beror stressen på att man känner att man inte har kontroll över sin situation eller sitt liv. Då försöker man göra någonting åt saker som man inte kan påverka.

När jag känner mig stressad brukar jag be en bön som jag har lärt mig av vänner inom 12-stegsprogrammet (det kan man googla på, om man inte är bekant med begreppet):

”Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.”

Den sista raden är nyckeln – att inse skillnaden, och inte försöka förändra det man inte kan påverka, utan jobba med det man kan göra någonting åt, och lämna resten åt Gud.

Det här, eller nästan det här, var jag inne på redan för många, många år sedan (även om jag ofta har glömt det igen sedan dess): ”Jaga inte efter stunden”