I julnattens gudstjänst läste vi julevangeliet. Du vet (eller kanske inte vet), där det står att ”vid den tiden utfärdade Kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas” och så vidare. Framåt slutet av textavsnittet står det att ”Maria tog allt detta” (som herdarna berättade om det barn hon hade fött) till sitt hjärta och begrundade det .
Jag tror inte att Maria förstod vad det var som hände. Hon visste att barnet hon hade fött vad Guds barn. Men förstod hon var det innebar, för henne, för världen?
Inte ens vi, som menar oss ha facit i handen, förstår väl riktigt vem Jesus är, och vad han betyder för oss. Att Jesus är både Gud och människa – det är för svårt för oss att begripa. Ändå tror vi. Ändå får vi tro. Tro på det som verkar omöjligt, men som ändå är möjligt, på något sätt.
Gud kom hit till oss, på jorden, och blev som en av oss. Som en av oss, men ändå helt annorlunda än vi. En människa, men samtidigt så mycket mer än en människa.När vi firar jul får vi en påminnelse om Jesus, och vad han har gjort för oss. Vi behöver inte förstå för att tro. Vi behöver inte förstå för att lita på Gud. Vi behöver inte förstå, det räcker att vi tror. Tror, som Maria trodde. Som herdarna trodde. Och som sedan lärjungarna, och många, många andra, har trott.
Trott på en person. På Jesus Kristus, världens frälsare. Vår Herre.