Det finns alltid ett hopp!

Jag blir ofta deppig när jag tänker på hur vi människor behandlar varandra och den jord vi lever på. Kommer vi att kunna vända trenden, och bli mer mänskliga?

Mänskligt sett, som man brukar säga, verkar det kanske inte finnas något hopp. Fastän vi har en inneboende förmåga att visa kärlek och medkänsla, att samarbeta om att göra världen till en bättre plats att leva på, så ser det ofta ut som om vi ändå gör det.

Men bara för att det ser ut som om vi inte gör vårt bästa för varandra och för jorden betyder inte det att vi inte kan.

Det finns alltid ett hopp. Vad som än händer finns det alltid ett hopp.

För min del ser jag hoppet i Gud. Att Gud är god, och har gjort det möjligt för oss människor att också vara goda, om vi bara väljer att vara det.

Jag tänker att vi behöver hjälp för att klara det. Hjälp av varandra, men också hjälp av Gud. För om Gud har hittat på både oss och den jord vi lever på, då vet Gud också hur vi ska ta hand om varandra och jorden på bästa sätt. Om vi bara bryr oss om att fråga.

Jag vill gärna tro att vi ska klara det.

Vad tror du?

När livet förändras

Allting förändras. Vi kanske inte märker det medan det händer, men efter en tid, när vi tittar tillbaka, då ser vi det. Träd (och blommor, och gräs, och ogräs) växer hela tiden. Vatten rör sig för det mesta, särskilt när det är en flod, fors, bäck eller rännil. Människor och djur blir äldre, ibland även större. Samhället förändras, och världen också.

Vid en tidpunkt i vårt gemensamma liv kom jag och min man överens om att vi ville leva ”i ständig förändring”. Inte på det viset att vi ständigt skulle sträva efter förändring, utan genom att ständigt vara beredda på förändring. Det kändes bra. Vi ville inte fastna i ett mönster, särskilt inte om mönstret inte var bra för oss. (Så småningom fick vi lite mer förändring i våra liv än vi hade önskat, men det är en annan historia.)

Det kan vara svårt att acceptera att allting förändras. När man hittar en vän vill man helst att den vännen finns kvar, för alltid. När man hittar en bostad som man trivs i vill man kunna bo kvar, för alltid. När man har ett hem och en familj och vänner, och bor i ett land där man trivs och känner sig hemma, då vill man att det ska förbli på det viset, för alltid. Men så blir det inte. Förr eller senare förändras någonting, eller mycket, och man blir tvungen att anpassa sig, och låta sig själv förändras.

Det är bara Gud som inte förändras (se till exempel Jak 1:17 och Hebr 13:8). Gud är alltid likadan, och kan därför vara den fasta punkt i tillvaron som gör att vi orkar bära vetskapen om att allting annat ständigt förändras.

Sälj allt du äger

I berättelsen om Jesus och den rike mannen säger Jesus åt honom att sälja allt han äger och ge åt de fattiga. Mannen gick bedrövad därifrån, och vi får inte veta om han följde Jesus uppmaning. (Luk 18:18-27)

Här finns anledning att fundera över skillnaden mellan det allmänna och det specifika. Ska vi ta till oss uppmaningen, vi också, eftersom den gäller lika mycket för alla? Eller gällde den bara för just den specifika mannen, i just den specifika situationen?

Hur tänker du?

Även jag har fått spikhål

Det hände något … intressant, kanske, för en tid sedan. Jag var på gudstjänst i en annan kyrka än min hemkyrka. Det var nyinvigning, med biskop och allt.

En bit in i gudstjänsten brakade det till, och den nyrenoverade bänken jag satt i gick sönder. Jag flyttade mig till en annan bänk.

Efter en stund märkte jag att jag blödde på rumpan – två av bänkspikarna hade gått igenom både kläder och skinn.

Man hör ibland talas om att någon får sår som av spikar, stigmatisering kallas det visst. Men då brukar såren sitta i händerna, inte på rumpan.

Det blev en gudstjänst som gjorde intryck på mig. Men som du kanske förstår är det inte biskopens predikan jag kommer att minnas från den dagen.