Att tro genom någon annan

”Många samarier från den staden hade kommit till tro på honom genom kvinnans ord när hon försäkrade: ”Han har sagt mig allt som jag har gjort.” När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.” (Joh 4:39-42)

Det här är den avslutande delen av berättelsen om en kvinna som mötte Jesus vid en brunn, och fick levande vatten i stället för vatten-vatten. Hon berättade för sina grannar om Jesus, och de trodde på det hon sa, och på den hon berättade om.

Men sen fick de själva möta Jesus, och då förändrades deras tro. De trodde, inte för att de hade hört talas om honom, utan för att de själva kände honom.

Tror du på Jesus för att du har hört talas om honom, eller för att du själv känner honom?

I dina ögons spegel ser jag mig själv

Alla människor har ett visst behov av att bli bekräftade av andra människor, att spegla sig i andras ögon. Störst är det behovet hos ett litet barn, som med hjälp av andra människors bekräftelse bygger upp en grundläggande syn på sin egen person. Utan bekräftelse är det oerhört mycket svårare att växa upp till en ”normalt” fungerande människa.

En trygg vuxen behöver fortfarande bekräftelse, men inte för att hitta sig själv, inte för att lära känna sina egna gränser, utan för att känna gemenskap med de människor man har omkring sig.

Jag undrar om inte både jag och du ibland behöver fundera på vad andra människors bekräftelse – positiv och negativ – gör med oss. Är jag (du) trygg i mig (dig) själv, eller påverkas min (din) självbild av varje positiv eller negativ bekräftelse jag (du) får?

Och i så fall, hur kan vi upptäcka det, och göra någonting åt det?

Hur stor är Gud?

Gud är oändlig, utan början och utan slut. I alla fall står det så i Bibeln, till exempel här:

”Du fanns innan bergen föddes, innan jorden och världen blev till. Du är Gud från evighet till evighet.” (Ps 90:2)

Men hur stor är evigheten? Vad betyder det att Gud är evig?

Jag tänker att det bland annat betyder att Gud fanns innan det fanns någonting annat. Och att Gud skulle fortsätta att finnas, även om allting annat tog slut och försvann.

För mig betyder det trygghet.

Vad betyder det för dig?

Fast mark under fötterna

Jag tycker om att tänka på Gud som den fasta punkten i min tillvaro. Vad som än händer, med mig och med min omgivning och med världen, så är Gud likadan som han alltid har varit. Jag kan alltid lita på honom, han byter inte åsikter eller ändrar sin syn på mig. I Psaltaren står det så här:

”Min kropp och mitt mod må svika,
men jag har Gud, han är min klippa för evigt.”
(Ps 73:26)

En klippa är någonting som står fast, opåverkat av tidens tand och årens gång. I alla fall är det så i Bibelns bildspråk. Den här versen låter ännu mer poetisk i 1917 års översättning, tycker jag:

”Om än min kropp och min själ försmäkta,
så är dock Gud mitt hjärtas klippa
och min del evinnerligen.”

Om jag är rik eller fattig, frisk eller sjuk, stark eller svag, glad eller ledsen, så är Gud själva grunden för min existens.

Mitt hjärtas klippa.