Eva, präst i Dalsland

Det kom några tjejer till Jesus.
De släpade med sig en annan tjej
och drog henne ända fram till honom.

”Hon har gjort något förfärligt!” sa de.
”Du vet vad som är rätt och fel, Jesus.
Nu ska du bestämma vad hon ska få för straff.
Hon har …”

”STOPP!” sa Jesus.
”Jag vet redan vad hon har gjort.
Det är inte jag som ska döma henne – ni ska göra det.
Men bara om ni aldrig har gjort någonting liknande själva.”

Tjejerna blev alldeles tysta, en lång stund.
Sen gick de därifrån, en efter en.

Jesus böjde sig ner och rörde vid henne som låg på marken.
”Var inte rädd!” sa han.
”Du gjorde fel,
men jag tror att du inte kommer att göra om det.

Var bara lugn.
Du kan gå nu.”

(Fri tolkning av Joh 8:3-11)

I det allra första kapitlet i Matteusevangeliet, i Bibeln, finns en släkttavla. Det är Josefs förfäder som räknas upp där. Josef, Marias make. Maria, Jesus mamma. (Om släkttavlan är äkta eller inte äkta behöver vi inte tänka på just nu.) Jag reagerar på en sak i uppräkningen.

Släkttavlan börjar med Abraham. Abraham var far till Isak, Isak till Jakob, Jakob till Juda osv. Men rätt som det är står det ”vars mor var”. Tre gånger står det så. Först nämns Rachav, Boas mamma. Sen ”Urias hustru”. Sen Rut.

Vad är det som är speciellt med detta?

Först och främst är det speciellt att det i denna maskulina släkttavla nämns tre kvinnor. Kvinnorna brukar inte omnämnas i det gamla testamentet. Men bland männen som räknas upp, och som är hämtade ur gamla testamentet, räknas alltså dessa tre kvinnor upp. Bara det är oväntat.

Men det är också annat som är speciellt med dessa tre kvinnor.

Rachav var en prostituerad kvinna som bodde i Jeriko. Hon hjälpte några israelitiska spejare, när Israeliterna skulle erövra staden. Hon var alltså en hora, men hennes son Boas var på något vis också en ättling till Abraham, fastän det inte står någonting om det i berättelsen om henne i Josuaboken.

Rut var en kvinna från Moab. Moab var ett land som var fiende till Israels folk. Men Rut gifte sig med en israelitisk man, och när han dog gifte hon om sig med Boa, Rachavs son.

Urias hustru var en kvinna som kung David såg från sitt tak och fick begär till. Han befallde henne att komma till honom, och låg med henne, medan hennes make var ute och krigade mot kungens fiender. Urias hustru hette Batseba, och hon blev gravid med kung Davids barn. Då såg kungen till att hennes make blev dödad, och gifte sig med hans änka. Det barn hon väntade dog sedan. Men de fick en till son, Salomo, som så småningom blev kung efter sin far David.

Dessa tre kvinnor skiljer sig alltså från övriga personer i den här släkttavlan, både för att de var kvinnor och för att de inte passade in i släkten, genom sin härkomst eller hur deras barn kom till.

Vad vill jag säga med det här?

Jo, den som skrev den här stamtavlan var noga med att inte bara räkna upp de personer som förväntades höra till släkten, utan också några som på alla sätt inte passade in i sammanhanget.

För mig betyder det att den som skrev stamtavlan var noga med sanningen. Om det inte var sanningen som var intressant borde han väl ha förtigit att de här tre kvinnorna var en del av släkten?

Eller vad tror du?

Det är mycket jag inte kan. Det är faktiskt väldigt mycket som jag VERKLIGEN inte kan.

Ibland tänker jag på allt det där som jag inte kan. Och så känner jag mig misslyckad.

Men så tänker jag lite till. Och då kommer jag på att jag faktiskt också KAN väldigt mycket. Det är bara det att jag inte alltid tänker så långt.

Samma sak gäller dig.

Det är säkert väldigt mycket du inte kan.

Men du KAN faktiskt också en hel massa saker.

Eller hur? 🙂

I vår gamla bibelöversättning kunde vi läsa följande:

”… den Herren älskar, den agar han.” (Ords 3:12 1917)

De orden har många gånger använts för att rättfärdiga aga, eller ”kroppslig bestraffning i uppfostrande syfte” som Wikipedia skriver.

Det står ungefär likadant i vår nuvarande bibelöversättning. Men om man tittar på vad det står i den ursprungliga texten, som är på hebreiska, så används där ett ord som lika gärna kan översättas med ”tillrättavisar”. Och tillrättavisning är inte detsamma som kroppslig bestraffning.

Jag tänker mig att Gud är som ett vajerräcke på motorvägen. Vajerräckena sitter där som ett skydd, för att minska riskerna både för den som är på väg att köra av vägen och för övriga trafikanter:

”Vid påkörning av ett vajerräcke så lägger sig de mjuka stolparna ned och de längsgående vajrarna lägger sig på bilsidan och bildar en båge som mjukt för fordonet tillbaka mot körbanan. Detta blir skonsammare både för bilen som kolliderar och för de som finns inne i bilen.” (Wikipedia)

Skillnaden mellan aga och tillrättavisning är som skillnaden mellan en betongmur och ett vajerräcke.

Vilken av dem tror du att Gud, som älskar alla människor lika mycket och vill oss alla väl, liknar mest?

En vän frågade mig hur det känns att leva i Kristi kraftfält. Uttrycket kommer från en bok som vi läser tillsammans, Bengt Pleijels ”Guds väldiga styrkas kraft, en vandring genom Paulus brev till Efesierna”. Det är en bok som förvånar. Man läser en vers ur Efesierbrevet i taget, vrider och vänder på orden, och pratar med varandra om det. För oss brukar det ta en timme per vers.

Vi pratade en stund om frågan. Till slut kom vi fram till att när man är ”i Kristi kraftfält” kan man släppa taget, slappna av, bara vara. När man inte är ”i Kristi kraftfält” känns det som att springa i lös sand, pulsa i djup snö, vada mot strömmen i ett vattendrag. Som alla de där ”jag ska bara” som man hittar på för att slippa ta tid med Gud. Till exempel sätta sig ner med den där boken vi jobbar med. Det känns som om det ska bli sååå jobbigt och sååå tråkigt, men när vi väl sitter där är det jättespännande, och vips! har det gått en hel timme. En enda vers. Märkligt.

Min vän sa då att det där motståndet man känner, det är som att man kommer till en hög tröskel som man riktigt får kämpa för att ta sig över. Men när man har tagit sig över den – är den borta!

Det kanske är så det känns att komma in i Kristi kraftfält?