Eva, präst i Dalsland

I Första Moseboken i Bibeln, i slutet av berättelsen om Noa och floden, står det att Gud sa så här (till sig själv):

”Aldrig mer skall min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag skall aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.

Så länge jorden består
skall sådd och skörd, köld och värme,
sommar och vinter, dag och natt
aldrig upphöra att skifta.”
(1 Mos 8:21-22)

Nyckelordet är ”för människans skull”. Vad vi själva gör får vi själva ta ansvar för. Vi har full frihet att förstöra marken och det som lever på marken, och vi är också på god väg att göra det. Men enligt den här texten kommer Gud inte att straffa jorden eller utplåna allt levande för människans ondskas skull. Jag tycker att det är en trösterik tanke.

Hur är din sömn? Sover du gott, och så länge som du behöver? Eller somnar du (som jag) för sent på kvällarna, och vaknar för tidigt på morgnarna?
I Predikaren i Bibeln står det så här:
”God är arbetarens sömn, han må äta litet eller mycket, men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova.” (Pred 5:11)
Den texten handlar om pengar och ägodelar, men skulle lika gärna kunna handla om till exempel oro inför framtiden, eller vardagens bekymmer. Har man mycket att oroa sig för är det svårt att sova. Kan man lära sig att lämna sina tankar och bekymmer i Guds händer, och sova gott på natten, och sedan ta itu med sina bekymmer igen nästa dag (om man märker att det behövs)? Jag vill gärna tro det.

Ibland tänker jag att det vore praktiskt om jag kunde klara mig själv, utan att behöva hjälp av någon. Det är lite jobbigt att vara beroende av att någon annan ska göra någonting för att man själv ska kunna göra någonting. Mycket enklare att inte vara beroende av någon, kunna göra precis som man själv vill, när man själv vill göra det.
Men tänk vad jag skulle gå miste om då! När någon annan kan mer än jag, eller har bättre möjligheter än jag, då behöver jag inte själv kunna allting.
Det är ju inte heller meningen att jag bara ska ta emot. Ibland får jag ta emot, andra gånger får jag vara den som ger, som hjälper, som har kunskap och möjlighet. Kanske inte till samma person. Men om jag får ta emot av dig, kan jag ge vidare till någon annan. Och om du får ta emot av mig kan du ge vidare till någon annan.

Jag tror att rätt många människor har något sorts behov av att prata, att ventilera sina funderingar om Gud och om andlighet. Jag tror också att det kan kännas som ett väldigt långt steg att ta kontakt med en präst för att prata. Då måste man väl vara i någon sorts akut andlig kris?

Så är det förstås inte. Som präst ska man vara tillgänglig, även om det inte är kris. Men jag förstår att tröskeln till ”samtalsrummet” (som oftast inte är ett rum, utan ett tillfälle) kan kännas väldigt hög.

Hur ändrar vi på det?

När jag var liten kom Lucia till mig varje år. Eller, ja, Lucia kom till vår familj, inte bara till mig.

Jag trodde länge att det var så för alla, att det kom ett luciatåg hem till alla barn. Men så var det förstås inte.

Båda mina föräldrar arbetade som lärare, det var därför vi fick vårt eget luciatåg hem till oss. Det var tradition bland eleverna på skolan att lussa för sina lärare.

Tänk så lätt det är att tro att det som gäller för mig gäller för alla. Om någonting händer mig måste det väl också hända för alla? Om någonting är sant för mig måste det väl också vara sant för alla andra?

Som präst behöver jag komma ihåg att det inte är så. Det jag tror är ”sant” och allmängiltigt kanske bara är sant för just mig, inte för alla andra. Så när jag pratar, speciellt när jag pratar om Gud, då behöver jag ta reda på hur du tänker, så att det jag säger funkar även för dig.

Kanske du också behöver tänka på det, när du pratar med andra människor?