Du måste inte hålla med om det jag skriver. Det är till och med bra om du inte gör det. Då kan vi lära oss av varandra, i alla fall om du hör av dig.
För man måste inte tycka lika. Särskilt inte i kyrkan. Det är ju bra om man har en gemensam grund att stå på, men ingen ska bestämma vad någon annan ska tro, eller säga att någon annan har fel, när det gäller tron.
Gud vet vad vi innerst inne tror, och det räcker.
I en känd och mycket läst bok står följande:
”… det myckna bokskrivandet tar aldrig slut,
och flitiga studier gör kroppen trött.”
Orden skrevs för flera tusen år sedan. Vem kunde tro det?
(Boken är Bibeln, citatet kan läsas i Predikaren 12:12)
”Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva.” (Matt 5:23-24)
Förra söndagen skrev jag om förlåtelse, att vi behöver förlåta varandra, för att vi inte mår bra om vi inte förlåter.
Men ansvaret för förlåtelsen vilar inte bara på den som behöver förlåta. Den som behöver bli förlåten har också ansvar.
I bibeltexten här ovanför står det ”försona dig”. Det betyder att göra relationen bra igen. Det räcker inte med att be om förlåtelse, vi behöver också ändra oss, så att vi inte gör likadant igen.
Om vi inte ändrar oss spelar det ingen roll om vi får den andra personens förlåtelse. För då kommer vi att behöva bli förlåtna igen. Och igen. Och igen.
Det vi gör fel kan ligga som ett hinder mellan oss och Gud. Om vi tar ansvar för det vi gör fel blir det lättare för oss att vara nära Gud.
En av mina favoritpsalmer är nummer 45 (i 1986 års svenska psalmbok), ”Jesus för världen givit sitt liv”.
Läs mer på den här sidan: Jesus för världen givit sitt liv. Där finns både text och melodi nedskriven och inspelad.
Jag gillar psalmen för att vi sjöng den när jag var liten, och för att den sammanfattar evangeliet så bra. Men frasen ”offrande mig” behöver nog en liten utläggning (som kanske kommer vid ett senare tillfälle).
Har du någon favoritpsalm? Kanske ur en annan psalmbok?
Ibland går jag och ältar samma sak om och om igen. Jag försöker släppa det, men det kommer bara tillbaka. Om du känner igen dig kanske du kan ha nytta av den här övningen:
1. Sätt ihop dina händer som en skål framför dig.
2. Tänk dig att du lägger det som du inte kan släppa i skålen. Föreställ dig att du ser det, där i dina händer, och känner tyngden.
3. Öppna skålens botten och låt innehållet ramla ut, och försök känna att dina händer nu verkligen är tomma och lätta.
4. Om det kommer tillbaka – börja om från 1 igen.
Ett annat tips är att ”kasta dina bekymmer på Herren” (1 Petr 5:7). Jag föreställer mig ibland att Jesus står framför mig, och så kastar jag mina bekymmer på honom, riktig slungar iväg dem. Han tål ju det.
Ibland, eller kanske ofta, kommer det jag har kastat tillbaka igen. Som om det satt fast i mig med en gummisnodd. Då kastar jag det igen. Och igen. Och igen, tills gummisnodden går av.
