Eva, präst i Dalsland

”Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på dem och ge dem ett hjärta av kött …” (Hes 11:19)

Nu för tiden är Annandag Pingst inte en röd dag i kalendern, och det är inte självklart att vi firar gudstjänst den dagen. Det är tråkigt av flera skäl. Ett av dem är att jag inte får så många tillfällen att predika över Hes 11:17-20, som har en mycket speciell betydelse för mig.

Vid ett tillfälle för kanske 30 år sedan fick jag ett nytt hjärta av Gud. Jag liksom såg, nästan som i en film, hur mitt hjärta, som kändes hårt och kallt, var med Jesus på korset, och dog med honom. När han sedan uppstod och kom ut ur graven bar han mitt hjärta i handen, och det var rött, levande och varmt. Jag kände verkligen skillnaden, inne i mitt bröst.

När jag läser texten i Hesekiels bok blir jag påmind om att jag har fått ett nytt och levande hjärta av Gud, och att jag inte vill att det ska bli hårt och kallt igen.

För att man ska förstå och göra sig förstådd är det viktigt att man har ett språk. Men det är också viktigt att båda parter talar samma språk.

Jag är hyfsat bra på ”katt”, men när jag träffar en ny katt kan det ta lite tid för mig att lära mig just den kattens dialekt.

Mänskliga ”dialekter” består inte bara av ord och satsmelodi. Tonfall, kroppsspråk, ansiktsuttryck och annat förstärker och nyanserar det vi säger. Vill vi förstå varandra får vi också försöka lära oss varandras ”dialekt”.

Kan du komma ihåg hur det känns att vara glad, när du inte är glad?

Ibland fastnar man i negativa känslor som inte längre är aktuella. Då kan man tillfälligt glömma hur det känns att vara till exempel glad. Därför är det bra om man kan känna efter hur det känns, när man är till exempel glad, och sedan försöka komma ihåg känslan, när den inte längre känns. Ibland räcker det för att känslan ska komma tillbaka.

Alltså – kommer du ihåg hur det känns att vara glad?

Jag bodde tidigare nära ett elljusspår i en skog. Där kvittrade fåglarna som galningar i luften, det var ljuvligt att höra.

Jag bodde också nära en stor väg. När jag skulle sova blev jag mycket störd av ljudet från trafiken på vägen och sov därför oftast med öronproppar.

Ute i skogen hördes det ljudet ännu starkare, men där valde jag att lyssna på fåglarna i stället, och blev inte lika störd.

(Att jag brukar bli väckt och störd av fåglarna när de envisas med att börja kvittra och sjunga alldeles för tidigt på morgnarna när jag sover på landet är en annan historia.)

Vad väljer du att höra – det som stör dig eller det som gör dig glad?

I det som kallas Bergspredikan, i Bibeln, står det att Jesus säger så här:

”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.” (Matt 6:14-15)

Betyder det att man måste förlåta allting? Är man förlorad om man inte kan förlåta? Och vad innebär det att förlåta?

Så här tänker jag.

För att må bra behöver man bli färdig med det som har varit och som inte var bra i ens liv. Att släpa omkring på gamla sår gör ont, och tar energi. Om man kan förlåta blir livet lättare.

Men, och det här tycker jag är viktigt, att förlåta betyder INTE att ”släta över”, eller att säga att det ”inte var så farligt”, det som hände. Att förlåta innebär att man gör ett aktivt val. Det som hände mig var fel. Det borde inte ha fått hända. Man jag väljer att släppa det, och gå vidare

När vi ber Gud förlåta oss, och sedan tar emot förlåtelsen, då blir vi fria från det som har hänt, det vi själva har gjort fel. Och Gud vill alltid förlåta oss

Men om vi inte verkligen menar vad vi säger spelar det inte så stor roll om vi ber Gud om förlåtelse. Då blir vi ändå inte fria.

Kan det vara det Jesus menar?

Förlåtelse kan gå lätt, men det kan också vara svårt att förlåta. Ibland behövs det lång tid, och mycket bearbetning. Säg inte att du förlåter om du inte menar det på riktigt