Eva, präst i Dalsland

I Bibeln står det gång på gång (till exempel här: Joh 10:1-17) att Jesus är vår herde, och att vi är får.

Naturligtvis betyder inte det att vi har päls (full med ohyra) och äter gräs!

På den tid då texterna skrevs visste de flesta vad ett får var, och hur det var att vara herde för en flock får. Nu för tiden vet de flesta ingenting om får och fåraherdar. Och att bli kallad ”fårskalle” är inte särskilt positivt. Men för den som är en gammaldags fåraherde är fåren är en värdefull tillgång, som man ska vara rädd om.

Det är inte för att fåren skulle vara särskilt korkade som de behöver en herde. Det är i stället för att de ska få ägna sig åt det som får är bra på – äta, växa och producera fler får – i trygghet. Herden vakar över fåren, håller koll på att det inte kommer några rovdjur och dödar dem, och visar dem var det bästa gräset och det godaste vattnet finns.

Budskapet i de här får-texterna är att när man lägger sitt liv i Guds händer kan man vara trygg.

P.S.
(Vi är inte får, och vi är bra på mycket mer än bara äta, växa och producera fler människor.)

”Du är min fristad,
du bevarar mig för nöden,
du låter jubel över räddningen ljuda omkring mig.” (Ps 32:7)

Jag föreställer mig att det alltid står fullt med änglar runt omkring mig (och dig), och att de jublar eftersom de ser den räddning som jag (du) inte alltid själv kan se. Och om jag (du) sträcker ut handen åt något håll, och liksom kommer i kontakt med änglarna, då kan jag (du) liksom ”känna” deras glädje och jubel.

Sträck ut handen, du också!

I en av Bibelns texter kan vi läsa om krukmakaren som jobbar med en klump lera. (Jer 18:1-11) När hen inte får till det som hen vill knådar hen ihop leran igen, till en klump, och börjar om från början. Tanken i den texten är att Gud kan forma sitt folk, och i förlängningen alla folk, som han vill.
Men vem vill väl vara en klump lera? Lera är kladdigt, och ännu mer kladdigt blir det när krukmakaren tar vatten på sina händer och knådar och bearbetar leran. Lera kan delas upp i mindre bitar, eller knådas ihop till större klumpar. En liten del av leran blir alldeles för blaskig av allt vatten, och torkas bort och kastas. Jag vill inte torkas bort och kastas!
Men när jag tänker efter… Förändring är nästan alltid jobbig, särskilt när man inte har fått välja den själv. Men resultatet kan bli bra ändå. Jag har själv upplevt att jag liksom känner mig ”knådad” när jag står mitt uppe i någon förändring i mitt liv. Ibland känns det rentav som om det är min hjärna som blir ”knådad”. Det är tröttande, och jobbigt, och besvärligt. Men det kan bli jättebra, efteråt, när jag har lärt mig någonting nytt, och när allting har lagt sig till rätta efter det jobbiga knådandet.
Så kanske det ändå inte är så dumt att vara en klump lera i Guds händer?

”… detta är den seger som har besegrat världen: vår tro.” (1 Joh 5:1-5)
Det låter som om vi som tror på Gud ska strida mot världen, och besegra den. Men läser man i Psaltaren får man klart för sig vad det är för en strid vi är inblandade i. Där står att generation efter generation ska ropa ut Guds stora godhet och jubla över hans trofasthet (Ps 145:1-7). Vi ska inte strida mot människor, eller med vapen i hand. Vi ska berätta vad vi vet om Gud och om hans kärlek, och vi ska låta hans kärlek bli synlig i våra egna liv. Och den seger som ska vinnas är att alla människor en dag ska veta vem Gud är och vad det innebär att leva i gemenskap med honom. Sen är det upp till var och en att välja hur man vill använda sig av den kunskapen.

Vi människor tänker mycket på vår hälsa, och på hur vi ska leva längre. En del av oss lägger mer energi på sådana tankar än andra. Men viktigare än livslängd och hälsa är inre livskvalitet. Ett långt liv utan sjukdomar och plågor leder inte automatiskt till ett mer meningsfullt liv.

Ibland tror jag att sjukdomar och plågor kan vara till hjälp för oss. Genom att vi möter svårigheter av olika slag lär vi oss att uppskatta livet på ett annat sätt än vi skulle ha gjort om allting bara hade rullat på, utan gnissel och utan motgångar. Bekymren i sig gör oss inte mycket gott. Det är hur vi hanterar bekymren som formar oss.

Jag säger inte att jag är bra på att hantera de svårigheter som möter mig i livet. Jag säger bara att jag vill försöka.

Eller, som Jesus sa: ”Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?” (Luk 12:25)