Eva, präst i Dalsland

Kan man någonsin veta vad framtiden kommer att medföra? Går det att i förväg veta vad man ger sig in i, när man nappar på ett erbjudande, eller bestämmer sig för att göra någonting?

I morse läste jag i Andra Moseboken om Israels folk i öknen, efter uttåget ur Egypten. Det står att när de fick frågan om de ville hålla sig till Herren, som hade befriat dem ur fångenskapen, så ”svarade alla med en mun: ’Allt vad Herren har sagt vill vi göra’.”

Så här i efterskott är det ganska lätt att se att dessa människor, de visste inte vad de gav sig in i. Men när frågan kom tvekade de inte.

Jag tror att det är så för oss alla. I förväg är det i stort sett omöjligt att veta vad våra beslut och löften kan innebära på sikt. Ändå både tar vi beslut och lovar saker.

Och det tycker jag att vi ska fortsätta med. Om vi väntar med löften och beslutsfattande tills vi har fått 100% säkerhet om alla detaljer, då kommer vi att stå kvar på samma fläck resten av livet.

Som det (nästan) står i dikten: ”Hellre lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna bågen!” (OBS! Citatet, som är hämtat ur Verner von Heidenstams dikt Åkallan och löfte, bör helst INTE läsas i sitt sammanhang!)

Om du har följt min blogg ett tag, eller om du har läst vad jag skriver om min väg till att bli präst, då vet du att det tog rätt lång tid för mig att komma dit jag nu har kommit.

Då och då blir jag påmind om vilken skillnad det nu är, när jag jämför med hur det har varit medan jag fortfarande var på väg.

Under resans gång har det emellanåt känts väldigt viktigt för mig att tala om att jag skulle bli präst, att på olika sätt markera att det var dit jag var på väg.

Nu, när jag verkligen är präst, känns inte det lika viktigt. Jag behöver inte tala om att jag är präst, det räcker att jag faktiskt är präst.

Det är vilsamt, och jag inser att det har varit en ganska jobbig resa.

Visst har vägen varit mödan värd, för att tala med Karin Boye. Men det var inte vägen som var det viktigaste.

Var kommer vi ifrån? Hur började allting?

Bibelns Gud beskrivs som ”evig”, utan början och utan slut. Bibeln målar en bild av att Gud fanns före allting, och att allting som finns har kommit från denna eviga Gud.

Så vitt jag vet finns det ingen teori som förklarar hur vi, jorden och hela universum egentligen kom till. Alla teorier som jag har hört talas om utgår ifrån någonting som redan fanns. Och det är väl rätt självklart, eftersom ingenting inte gärna kan bli någonting, så där utan vidare.

Rymdens evighet har jag hört beskrivas som en loop som upprepar sig själva. Den beskrivningen tillfredsställer inte mig.

Det är nog så att vi människor inte kan förstå begreppet ”evighet”. Och då är det, tänker jag lika svårt att förstå ett evigt universum som en evig Gud.

Kan det vara så, tro, att vi människor har en så stark önskan att vara självständiga och oberoende att vi hellre väljer att tro på ett opersonligt evigt universum än på en personlig evig Gud?

Vad är vitsen med att tro på Gud och vara en kristen? Är det att en dag få komma till himlen och få en belöning av något slag?

Det tror inte jag.

Jo, jag tror att vi kommer att möta Gud på ett nytt sätt när vi en gång dör. Jag tror att begreppet ”himlen” är ett sätt att beskriva ett liv som är sådant som livet är tänkt att vara. Men jag tror att belöningen, den får vi redan här och nu.

Vem som helst kan få den belöningen. Du också.

Inte genom att tro ”på rätt sätt”, eller genom att satsa på ”rätt religion”. Nej, belöningen är en relation, relationen med den enda person som känner dig på riktigt, som verkligen förstår dig. Och som älskar dig precis som den du innerst inne är.

Tro är egentligen inte någonting vi kan åstadkomma, eller något vi kan ”göra”. Det är inte vår tro som gör att vi får den där belöningen. Precis som vi inte får en äkta relation med en annan människa genom att ingå äktenskap. I bästa fall är äktenskapet ett tecken på att det finns en äkta relation. Och i bästa fall är religionsutövning ett tecken på att det finns en äkta relation med Gud.

Men det är själva relationen som är det viktiga. Både i ett äktenskap och i tron på Gud.

Jag blir ofta deppig när jag tänker på hur vi människor behandlar varandra och den jord vi lever på. Kommer vi att kunna vända trenden, och bli mer mänskliga?

Mänskligt sett, som man brukar säga, verkar det kanske inte finnas något hopp. Fastän vi har en inneboende förmåga att visa kärlek och medkänsla, att samarbeta om att göra världen till en bättre plats att leva på, så ser det ofta ut som om vi ändå gör det.

Men bara för att det ser ut som om vi inte gör vårt bästa för varandra och för jorden betyder inte det att vi inte kan.

Det finns alltid ett hopp. Vad som än händer finns det alltid ett hopp.

För min del ser jag hoppet i Gud. Att Gud är god, och har gjort det möjligt för oss människor att också vara goda, om vi bara väljer att vara det.

Jag tänker att vi behöver hjälp för att klara det. Hjälp av varandra, men också hjälp av Gud. För om Gud har hittat på både oss och den jord vi lever på, då vet Gud också hur vi ska ta hand om varandra och jorden på bästa sätt. Om vi bara bryr oss om att fråga.

Jag vill gärna tro att vi ska klara det.

Vad tror du?