Allting förändras. Vi kanske inte märker det medan det händer, men efter en tid, när vi tittar tillbaka, då ser vi det. Träd (och blommor, och gräs, och ogräs) växer hela tiden. Vatten rör sig för det mesta, särskilt när det är en flod, fors, bäck eller rännil. Människor och djur blir äldre, ibland även större. Samhället förändras, och världen också.
Vid en tidpunkt i vårt gemensamma liv kom jag och min man överens om att vi ville leva ”i ständig förändring”. Inte på det viset att vi ständigt skulle sträva efter förändring, utan genom att ständigt vara beredda på förändring. Det kändes bra. Vi ville inte fastna i ett mönster, särskilt inte om mönstret inte var bra för oss. (Så småningom fick vi lite mer förändring i våra liv än vi hade önskat, men det är en annan historia.)
Det kan vara svårt att acceptera att allting förändras. När man hittar en vän vill man helst att den vännen finns kvar, för alltid. När man hittar en bostad som man trivs i vill man kunna bo kvar, för alltid. När man har ett hem och en familj och vänner, och bor i ett land där man trivs och känner sig hemma, då vill man att det ska förbli på det viset, för alltid. Men så blir det inte. Förr eller senare förändras någonting, eller mycket, och man blir tvungen att anpassa sig, och låta sig själv förändras.
Det är bara Gud som inte förändras (se till exempel Jak 1:17 och Hebr 13:8). Gud är alltid likadan, och kan därför vara den fasta punkt i tillvaron som gör att vi orkar bära vetskapen om att allting annat ständigt förändras.