I många år ville jag ingenting med mitt liv. Jag hade inget mål, jag visste inte vad jag skulle använda mitt liv till.
Sedan ändrades det här. Jag fick ett mål. Jag fick styrfart.
Under en övergångsperiod var jag nästan fanatisk. Målet blev hela livet, allt jag levde för.
Det var inte heller bra. Vad skulle då hända om mitt livsmål blev omöjligt att nå?
Nu har jag ett bättre mål för mitt liv. Mitt livsmål är – att leva.
Gud har gett oss livet för att vi ska leva det.
Just nu regnar det, här där jag är. Det inte bara regnar, det ösregnar. Och åskar.
Jag kommer återigen att tänka på berättelsen om Noa och översvämningen, den som enligt Bibeln omfattade hela jorden (1 Mos 6:5-9:19). Ibland känns det som om regnet aldrig kommer att sluta. Man hör ju också om att världshavens nivåer håller på att stiga. Kanske kommer inte bara Maldiverna och de andra örikena, utan vi allihop att drunkna?
Nej, så blir det förstås inte. Men ändå känns det trösterikt att läsa vad Gud sa till Noa efter floden:
”Jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande och med alla levande varelser som finns hos er, fåglar, boskap och alla vilda djur, alla som gick ut ur arken. Jag skall upprätthålla mitt förbund med er: aldrig mer skall det hända att alla varelser utplånas av flodens vatten, aldrig mer skall en flod ödelägga jorden.”
(1 Mos 9:9-11)
Man behöver bara följa med i nyheterna för att inse att vi helt säkert skulle gå under, på det ena eller det andra sättet, om vi människor vore utlämnade åt oss själva. Men som väl är, är vi inte det.
Gud kommer aldrig att överge oss!
I Första Johannesbrevet, i Bibeln, står det bland annat så här:
”… om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.” (1 Joh 3:20)
Det är en rätt krånglig mening. Om hjärtat dömer mig kan jag inför Gud övertyga mitt hjärta om att Gud är större än mitt hjärta och att Gud förstår allt.
Varför skulle mitt hjärta döma mig? I vilken situation kan det tänkas att jag känner mig dömd av mitt hjärta?
Jag tror säkert att jag skulle kunna känna mig dömd av de känslor jag har i mitt hjärta. Till exempel när mitt hjärta vill någonting som inte är bra för mig, när mitt förnuft har all möda i världen att övertyga mig om att det mitt hjärta längtar efter är dåligt för mig eller för någon annan. Men är det hjärtat som dömer mig?
Kanske menar aposteln Johannes inte bokstavligen att det är ”hjärtat”, eller de känslor som vi vanligtvis tillskriver hjärtat, som dömer mig. Kanske menar han att jag känner mig dömd av någonting som jag har gjort eller sagt.
I vilket fall som helst är det som står i slutet av versen till stor tröst för mig. Gud är större än mitt hjärta, och förstår allt.
Jag frågade en vän hur han märker att Gud är med i hans dagliga liv, och trodde att han skulle svara ”för att jag känner det”, eller så. Men det gjorde han inte.
– Det vet jag bara, svarade han.
– Men hur vet du det, frågade jag.
– Jag litar på det som står i Bibeln, svarade han.
– Ja, men hur märker du det, själv, frågade jag, besvärlig som jag är.
Efter en stunds resonerade omkring skillnaden mellan att veta och att märka kom han fram till att han märker att Gud är med i hans dagliga liv när han förändras till det bättre.
Det svaret gjorde mig glad. Visst kan det vara bra att känna och uppleva att Gud är nära, och visst är det bra när man litar på och är trygg med Gud för att man har en inre övertygelse om att han finns och är nära. Men om Gud är nära, om jag (du) låter Gud vara nära i mitt (ditt) liv, då borde det rimligtvis märkas även på annat sätt än genom känslor.
Man blir som man umgås, heter det ju. Och om man umgås med Gud, som är full av goda egenskaper, då borde det på något vis smitta av sig, så att man blir en bättre människa. I alla fall lite.
Om man läser om Gud, och pratar med andra som umgås med Gud, då får man kanske en större förståelse, mer kunskap. Och det kan leda till att man vill bli mer lik Gud, och anstränger sig för att bli det. Men om Gud får vara i mig (dig), om jag (du) låter Gud påverka mig (dig) med sin närvaro, då borde jag (du) bli mer och mer lik Gud.
Kanske värt att testa?
Jag har ganska lätt för att skriva, även skriva predikningar. Det är jag så klart mycket tacksam för, när jag nu jobbar som präst, och behöver få till minst en predikan varannan söndag.
Jag är också mycket tacksam för en nära vän, som ofta får höra mig provpredika, och som ger mig värdefull respons på vad jag säger. Jag har stort förtroende för min väns omdöme, eftersom hen är klok. Hen är dessutom inte teologiskt utbildad, som jag, och kan därför tänkas reagera som ganska många av dem som till slut kommer att höra min färdiga predikan.
Men även om jag är tacksam blir jag ibland rejält irriterad på den respons jag får. Tänkt att min vän har mage att påstå att en predikan är tråkig, eller att det inte går att förstå vad jag vill förmedla med mina ord! Vilken fräckhet!
I slutänden är jag dock mer tacksam än irriterad. Bättre att få höra i förväg att jag inte når fram, än att få höra på omvägar att församlingsbor väljer att inte komma till kyrkan när jag ska predika, för att jag är tråkig och otydlig och inte har ett tydligt budskap.
Så jag släpper min irritation, och säger ”Tack!” till Gud, för denna min största både kritiker och uppmuntrare. 🙂
