Eva, präst i Dalsland

Igår dog Jesus.

Idag väntar vi på att han ska bli levande igen.

För vi vet. Det visste de inte, då.

Tänk dig att du tar fram en hammare och en spik. Bara tänk dig det, du ska inte göra det.

Tänk dig att du tar spiken och håller den med spetsen mot din ena hand.

Tänk dig att du tar hammaren och börjar slå på spikens huvud. Hårt och bestämt, flera gånger, så att spetsen tränger in i din egen hand.

Det var det Gud gjorde, på Långfredagen.

Ett av de plagg jag använder när jag jobbar kallas röcklin. Förutom att vara fin att titta på – man ser nästan lite ut som en ängel, när man har ett röcklin på sig – är den användbar på andra sätt. Idag hänger mitt röcklin, i sitt transportfodral, som solskydd för fönstret i mitt arbetsrum. 🙂

Jag frågade en vän vad gudstjänsten betyder för honom, vad det är för vits med att gå på gudstjänst. Han svarade att i gudstjänsten får han hjälp att fokusera på Gud, tillsammans med andra.

Visst, fokusera på Gud kan man göra var och när som helst. Men på en gudstjänst får han göra det i gemenskap med andra som delar tron på Gud. Det är en hjälp och en styrka för mig, sa han.

Som så ofta när jag ställer nyfikna frågor fick jag inte det svar jag förväntade mig. Min vän sa ingenting om psalmer eller liturgi, eller ens om bibeltextläsning.

Han gav mig ett bättre svar.

Ibland får jag höra att jag har hållit en bra predikan, en som har berört den som lyssnar.

Det gör mig glad, för det är just det jag vill – beröra. Jag vill att mina ord ska förmedla tro och hopp, och göra att människor vågar lita på Gud.

Men sanningen är att det inte är jag som skriver mina predikningar.

Eller, jo, det är jag som sitter vid datorn, som knappar på tangenterna. Det är jag som tänker och funderar och formulerar texterna.

Men så fort jag börjar tänka att jag är duktig på att skriva predikningar händer någonting märkligt. Orden tar slut, och jag kan inte fortsätta att skriva. Det har hänt många gånger.

Jag kan inte göra det utan Guds hjälp.

För jag kan ju inte veta vad du behöver höra. Det är det bara Gud som vet (och ibland du själv också).

Så visst är det jag som skriver. Men förmågan att skriva har jag fått av Gud. Och det är Gud, inte jag, som vet vad mina predikningar behöver innehålla.

Sen är det förstås så, att jag inte alltid lyssnar på Gud. Det jag skriver och säger är inte alltid det jag kanske borde skriva och säga.

Mina predikningar kanske inte är vad just du behöver höra, just då.

Men Gud är inte beroende av just mig för att nå dig. Du kan höra Guds röst på väldigt många olika sätt. Om du vill.

Vill du?