Eva, präst i Dalsland

Jag hade glömt hur det är att vara nykomling. Att vara ny, okänd och lite underlig, bara därför.

Annars har jag ganska många gånger flyttat till en ny plats, där jag inte känner någon och ingen känner mig. Men de senaste gångerna har flyttlasset gått till en större stad, där det är många som är nykomlingar. Nu senast var vi nästan flera utbölingar än infödda, där jag bodde.

Men nu bor jag på en mindre ort i Dalsland, där jag känner igen och är känd av ingen. Eller, ja, nästan i alla fall.

Och då tänker jag på en annan person som var både nykomling och utböling, och som aldrig blev någonting annat än nykomling och utböling.

Men egentligen var det inte han som var nykomlingen, utan vi, alla vi andra.

Samtidigt som han var mer ”en av oss” än vi kunde förstå.

”Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.” (Joh 1:10-11)

För en tid sedan sjöng jag i en kör, som då och då sjöng tillsammans med Frälsningsarméns musikkår. Första gången jag var med på ett sådant gemensamt framträdande hände någonting intressant.

Vi hade sjungit några sånger, och det var dags för musikkåren att spela. Som du vet om du känner mig har jag en bakgrund i Frälsningsarmén. Jag kände igen melodin musikkåren spelade, men bara lite så där.

Rätt som det var började det liksom rycka i händerna på mig, som om de ville göra rörelser som passade till musiken. Och då mindes jag att jag spelade tamburin en period när jag växte upp. Det hade jag totalt glömt bort!

Men mina händer och armar hade inte glömt. När jag började tänka på hur det var att spela tamburin kunde nästan föreställa mig att jag spelade till musiken jag hörde. Jag mindes rörelsemönster, och hur det kändes att svänga tamburinen över mitt huvud, med de färgglada banden svängande hit och dit.

Kroppen minns många saker som vi inte minns medvetet. Tack vare det kan vi i viss utsträckning ”manipulera” våra känslor. Om vi står och hänger med axlar och huvud känner vi oss deppigare och ledsnare. Om vi rätar på ryggen och drar tillbaka axlarna känner vi oss gladare och tryggare. Pröva, så får du se!

Jag märker det särskilt när jag ska pratat med okända människor i telefon, som jag ofta gör i mitt jobb. Om jag försöker titta ner på telefonen medan jag pratar, då låter och känner jag mig mer osäker än om jag lyfter blicken och ser framåt.

Och när jag glömmer att vara tacksam för allt det goda jag har i mitt liv, då låter jag munnen och ögonen se glada ut, så minns jag det bättre.

Blev den här dagen inte som du hade velat att den skulle bli? Har du misslyckats med någonting idag? Har du glömt något som du borde ha kommit ihåg, tappar bort någonting som du borde ha hållit koll på, sagt något som du inte borde ha sagt?

Välkommen i klubben! Det händer mig nästan varje dag.

Men – och det här är viktigt – det är inte det vi har gjort som är det viktigaste, utan det vi har möjlighet att göra!

Nu, med en gång. Och i morgon.

I boken Klagovisorna (!), i Bibeln, står det så här:

”Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
Varje morgon är den ny –
stor är din trofasthet.” (Klag 3:23)

En gång, medan jag fortfarande pluggade, stod jag på öronen, big time. Jag vet inte vad som hände, men plötsligt flög jag genom luften och landade platt på trottoaren.

En vänlig man kom till min hjälp, frågade hur det gick, hjälpte mig upp. I det läget frågar man inte ”vem är du”, ”vad heter du” eller ”vad har du för avsikt med att hjälpa mig”. Man bara tar emot, inte minst för att luften har gått ur en, och man knappt vet vem man är själv.

Det var på lunchrasten det hände, och jag tog mig tillbaka till skolan utan problem, även om jag linkade rätt rejält. Väl framme fick jag hjälp av andra vänliga själar, med tröst och omplåstring. Sen började det göra ont i foten, och jag insåg att jag hade problem. Hur skulle jag kunna ta mig hem (rätt långt, byte mellan buss och tåg), med min tunga ryggsäck, utan att kunna stödja på ena foten?

Man (läs: jag) vill så gärna klara sig (läs: mig) själv, inte vara till besvär. Mina föräldrar säger ibland att det första jag lärde mig säga var ”Kan själv!”. Det må vara sant eller inte, men det ligger antagligen någonting i det. Jag vill gärna klara mig själv.

Jag hade inte tänkt fråga, för jag trodde att jag redan visste vad svaret skulle bli (”nej”), men frågade ändå skolvärdinnan om det möjligtvis stod några kvarglömda kryckor i något hörn och skräpade. Döm om min förvåning när svaret blev ja! Och fram kom inte bara en utan tre kryckor, som jag fick välja bland.
Med kryckor visste jag att jag kunde ta mig hem, med ryggsäck och allt. Och hem kom jag också, med lindad fot. Trött, men helt OK (förutom den svullna fotleden).

Med det här vill jag säga: Våga fråga! Du kanske inte tror att du kan få hjälp med ditt problem. Men tänk om du faktiskt kan få det, på ett sätt som du trodde var omöjligt?

Tänk om Gud finns, nära dig, fastän du tror att det är omöjligt?

Nu när solen och ljuset är på väg tillbaka börjar jag få vårkänslor.

Jag längtar efter att plantera, sätta frön i jorden och se hur de gror.

Det är ett mirakel, varje gång det händer.

Ändå händer det, gång på gång.

På samma sätt är det ett mirakel varje gång en människa som har levt i mörker hittar tillbaka till ljuset.

Ändå händer det, gång på gång.

För ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:5)