Jag hade glömt hur det är att vara nykomling. Att vara ny, okänd och lite underlig, bara därför.
Annars har jag ganska många gånger flyttat till en ny plats, där jag inte känner någon och ingen känner mig. Men de senaste gångerna har flyttlasset gått till en större stad, där det är många som är nykomlingar. Nu senast var vi nästan flera utbölingar än infödda, där jag bodde.
Men nu bor jag på en mindre ort i Dalsland, där jag känner igen och är känd av ingen. Eller, ja, nästan i alla fall.
Och då tänker jag på en annan person som var både nykomling och utböling, och som aldrig blev någonting annat än nykomling och utböling.
Men egentligen var det inte han som var nykomlingen, utan vi, alla vi andra.
Samtidigt som han var mer ”en av oss” än vi kunde förstå.
”Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.” (Joh 1:10-11)