Eva, präst i Dalsland

Idag kom ämnet prästkragen upp i ett samtal. Alltså inte blomman, utan den vita ”frimärkskragen” vi präster ofta har på oss när vi jobbar.

När är det bra att ha kragen på, och när är det bättre att inte ha den på?

Prästkragen visar att jag är präst. Ibland är det viktigt att det syns, så att människor som vill få kontakt med en präst vet vem man kan vända sig till.

Men ibland kan prästkragen skapa ett avstånd till människor jag möter. Då är det bättre att den inte är på.

Har du några erfarenheter av när prästkragen kan vara till hjälp och när den kan vara ett hinder?

En kvinna som hade varit sjuk i arton år blir botad av Jesus. Du kan läsa berättelsen här: Luk 13:10-17.

Plötsligt kunde hon stå rak igen. Hon hade tidigare inte kunna räta på ryggen, men nu kunde hon det.

Jag tycker att det ligger en djup symbolik i just det helandet. När Gud befriar oss, då blir vi fria från skam och skuld. Då kan vi stå raka, och vara glada och stolta över både oss själva och varandra, eftersom vi vet att vi är älskade och värdefulla. Då kan vi lyfta blicken, och se dem vi möter i ögonen, utan att vara rädda för dem. Utan att känna oss mindre värda än någon annan.

Jag önskar dig Guds frihet.

I Charlie Chaplins film Moderna tider hör vi melodin ”Smile”. Nästan 20 år senare fick den sin text.

Min farfars far hade inte hört den sången, när han skrev sin dikt ”Sjung!”:

”Sjung, när dig sorgerna gripa fatt,
sjung, det skall lindra din smärta.
Sjung, när du kämpar i kolsvart natt,
det skall ge mod åt ditt hjärta.
Tycka än andra i moll de gå,
dina sånger – vad mer,
om dina känslor blott utlopp få,
om det blott lindring dig ger.”

”Sjung i de solljusa dagar, du,
sjung med din frigjorda tunga!
Giv luft åt lyckliga känslor nu,
tids nog du sorgsång får sjunga.
Klappar ditt hjärta av liv och hopp,
låt det höras också,
liva de sorgsna med sången opp,
skingra de känslorna grå!”

Dikten finns att läsa i diktsamlingen ”Sånger och dikter”, som trycktes 1945.

Sång och musik kan vara ett sätt att bearbeta sådant vi upplever. Sång och musik kan också förändra våra känslor. Kanske det är därför vi i Bibeln gång på gång uppmanas att sjunga lovsånger till Guds ära – för att vi ska komma ihåg vem Gud är, och inte glömma hur mycket gott vi har fått av Gud, till exempel jorden vi lever på, och våra egna liv.

I musikalen Kristina från Duvemåla sjunger Kristina till Gud:

”… du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv genom dig.
… jag vore ingenting. Om du inte fanns.”

Jag tror att jag förstår tanken, men för mig funkar inte det – att Gud finns om jag behöver honom, men (underförstått) om jag inte behöver honom finns han inte.

Jag tror på Gud för att jag är övertygad om att han finns. Jag behöver honom för att han finns.

Visserligen tror jag att om Gud inte fanns skulle livet inte vara meningsfull. Men det är inte livet som gör Gud meningsfull, utan Gud som gör livet meningsfullt.

När det finns ett stort behov som hela världen har (…), kan det nästan kännas dumt att komma med ett svar, som alla innerst inne redan vet.

Orden är inte mina, utan Ingemar Olssons. Och jag tänker använda dem på ett annat sätt än han gör.

Människan lägger rätt mycket tid och energi, för att inte tala om pengar, på att söka efter svar på frågan: Är vi ensamma i universum?

Vi söker kanske främst efter intelligent liv likt vårt eget. I filmer och böcker framställs ofta detta intelligenta liv som högre utvecklat än vårt, med kunskap om de stora livsfrågorna.

Kan det vara så att vi inte söker efter ett svar, vilket som helst, utan efter ett annat svar än det vi egentligen redan har fått?

Söker vi kanske råd och hjälp som vi redan har tillgång till?