Guds namn på min panna

I Uppenbarelseboken står det att ”Guds tjänare” ska bära Guds namn ”på sin panna” (Upp 22:4). Det står också att de som ”bär Guds sigill på sin panna” ska ha ett särskilt skydd i kommande onda tider (Upp 9:4). I Andra Moseboken står det att prästen skulle ha ett särskilt utformat ”sigill” fastbundet på sin panna för att Gud skulle vara nöjd med dem (2 Mos 28:38), och enligt vad som står i Femte Moseboken ska Guds lag, stadgar och föreskrifter vara ”ett kännemärke” på hans folks pannor (5 Mos 6:8, 5 Mos 11:18).

Vad betyder det? Ska man skriva Guds namn på sin panna för att bli godkänd?

Nej, jag tror att Gud bryr sig mer om vad som finns i vårt hjärta än om vad vi har eller inte har på kroppen. Vi människor har behov av tecken och signaler för att identifiera varandra på olika sätt. Men det behovet har inte Gud. Han känner igen oss ändå, och vet precis vilka vi är och vad vi bär i våra hjärtan.

Att ha Guds namn på sin panna skulle därför till exempel kunna betyda att stå för sin tro på Gud, inte vara rädd för att andra ska få veta att jag/du tror.

Inte för att bevisa någonting för Gud. Kanske för att bevisa någonting för mig/dig själv?

Gör Gud verkligen ingenting?

Härom dagen skrev jag här på min blogg och undrade varför Gud inte gör någonting. När Gud har all makt, och kan göra precis allting, varför gör Gud då ingenting, frågade jag?

Men stämmer det verkligen att Gud inte gör någonting?

Det finns många olika sätt att tänka när det gäller Guds närvaro i skapelsen, och i vilken utsträckning Gud ingriper i det som händer i världen.

Så här tänker jag om det:

Allting vi ser och hör, och allting som finns, men som är för stort eller för smått för att vi ska kunna se och höra det, har sitt ursprung i Gud. Gud skapade allting genom aktiv handling. Själva livet kommer från Gud.

Livet är ingenting som existerar utanför Gud, eller utan Guds aktiva medverkan. Om Gud inte längre skulle vilja att vi finns, då skulle vi omedelbart upphöra att existera.

Vi har fått livet av Gud, och för att Gud fortfarande aktivt vill att vi ska leva så lever vi.

Vi har fått livet som gåva, och det medför ett ansvar. Ett individuellt ansvar och ett kollektivt ansvar.

En dag ska Gud göra slut på allt som inte fungerar som det är tänkt att det ska fungera. Fram till dess är det vi som har ansvaret för oss själva, för varandra och för världen.

Under tiden har vi full tillgång till Guds stöd och råd och hjälp, om vi så önskar. Gud är alltid nära, alltid beredd att lyssna och ge stöd och råd. Och i vissa fall ingriper faktiskt Gud rent praktiskt och konkret.

Och när jag kommer så här långt i mitt resonemang brukar jag inse att det inte går att med några få ord eller meningar redogöra för hur och i vilka sammanhang Gud aktivt griper in i det som händer. Hela Bibeln berättar om det, så det skulle behövas en sammanfattning av allt som står där. Och det kan jag inte åstadkomma i ett enda blogginlägg.

Det här är därför mitt bästa försök, här och nu: Vi existerar för att Gud vill att vi ska finnas. Vi lever och finns till eftersom Gud aktivt låter oss leva.

Resten får jag återkomma till.