Häromdagen blev jag påmind av en vän om att Gud älskar mig sådan jag är just nu. Det är inte mina prestationer som gör att Gud älskar mig, utan det faktum att jag är en människa. Gud älskar mig alltid, oavsett vad jag gör. Även när det jag gör inte är OK.
Vara och göra, stor skillnad.
Det gäller inte bara för mig, och inte bara för vissa utvalda eller speciella personer. Det gäller även dig. Inte för att du gör si eller så, utan för att du är en människa.
Gud älskar dig sådan du är just nu.
Jag har för mig att någon klok person (var det möjligtvis Martin Luther?) har sagt att det näst bästa alternativet ofta är det bästa alternativets värsta fiende.
Men hur vet en vad som är det bästa alternativet, när flera olika alternativ verkar lika bra?
Det är inte alltid så lätt att veta hur en ska göra sina val.
Ibland säger jag till Gud, att nu blundar jag och tar ett steg framåt, så får du snurra runt mig så att foten hamnar på rätt ställe.
Hur gör du, när du inte vet hur du ska göra?
Nu är det mer än ett år sedan jag vigdes till präst.
Varje gång jag tänker på det, på att jag efter alla dessa år verkligen har blivit präst, känner jag mig oerhört glad och tacksam.
Jag fick kämpa för att nå fram. Kämpa med mig själv, med studierna, med min livssituation, med de instanser som skulle godkänna de olika delarna av mina studier och förberedelser. Kämpa med känslan av att jag kanske inte skulle kunna bli präst, fastän jag var så säker på att det var vad Gud ville. Kämpa med känslan att det måste vara något fel på mig, som ville bli någonting som ibland verkade totalt omöjligt. Kämpa med frågan: Hur vet man vad Gud vill med ens liv?
Kanske du kämpar med något, försöker nå ett mål som känns avlägset och overkligt?
I så fall – ge inte upp!
Så länge du själv tror på ditt mål – ge aldrig upp!
Lita på att Gud öppnar och stänger vägar för dig, så att du i rätt tid når fram till rätt mål. Och så att du inte når fram till fel mål.
Det är Gud som har ansvaret. Du behöver medverka, göra din bit. Men det är Gud som ser till att du når fram till det som Gud önskar för dig. Även om det ibland kan ta väldigt lång tid.
”Om inte Herren bygger huset är byggarnas möda förgäves. Om inte Herren vaktar staden är väktarens vaka förgäves. Förgäves stiger ni tidigt upp och går sent till vila, ni som sliter för ert bröd. Men sina vänner ger Herren framgång.” (Ps 127:1-2)
Jag föredrar formuleringen i 1917 års Bibeln: ”… Detsamma ger han åt sina vänner medan de sover.” Inte för att vi inte ska kämpa och försöka, utan för att det så tydligt visar vems det övergripande ansvaret är – inte mitt, inte ditt, men Guds.
En gång, för länge sen, när jag var på väg till en musik-gudstjänst i kyrkan – och till saken hör att jag tyckte att våra musikgudstjänster brukade vara ganska tråkiga – bad jag Gud att få höra änglarna sjunga med i lovsången.
Det fick jag inte.
Däremot fick jag se dem. Jag upplevde att jag såg massor av små änglar som flög omkring uppe under taket i kyrkan. De spelade trumpet och harpa och kastade blommor omkring sig, och de såg ut ungefär som såna där bokmärkesänglar jag hade haft när jag var barn. Det var lite pinsamt, tyckte jag. Som om jag bara hittade på.
Jag kunde alltså inte höra dem, bara se dem.
Det märkliga var att de var så små. Det såg precis ut som om de var väldigt långt borta, ändå såg jag tydligt att de var inne i kyrkan. Kanske var de i en annan dimension (himlen?) men ändå synliga för mina ögon. Jag kallade dem pling-plong-änglar.
Under en period såg jag dem ofta i kyrkan. Det kanske jag berättar mer om en annan dag.
