Eva, präst i Dalsland

”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evigheter.” Så säger den som kallas Människosonen, i Uppenbarelseboken (Upp 1:17-18).

Jesus Kristus kallade sig själv Människosonen vid flera olika tillfällen medan han vandrade på jorden.

De orden är så mäktiga, jag kan inte läsa de verserna utan att känna hur häftigt det är att Jesus dog men sedan blev levande igen.

Inte nog med att han blev levande igen, det står också att Människosonen har nycklarna till döden och dödsriket. Man hör ibland om människor som har blivit dödförklarade och sedan kommit tillbaka till livet. Men de har inte därigenom fått makt över döden. Det är det bara Jesus som har.

”Jag var död, och se, jag lever.”

Kung Salomo säger till Hiram, kungen i Tyros: ”Det hus jag vill bygga skall vara stort, ty vår Gud är större än alla andra gudar.” (2 Krön 2:5)

Profeten Hiskia säger samma ord, i stort sett, till de judiska soldaterna, när de blir anfallna av en fientlig kung: ”den som är med oss (alltså ’Herren, vår Gud’, se efterföljande vers) är större.” (2 Krön 32:7-8)

En av männen som tillrättavisar Job säger de orden: ”Jag säger dig: Gud är större än människor.” (Job 33:12) Och en gång till: ”Gud är större än vi kan förstå” (Job 36:26)

Aposteln Johannes skriver också de orden, i sitt första brev: ”Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.” (1 Joh 3:19/20)

Varje gång relateras Gud till någonting, och det konstateras att detta något inte är lika stort, eftersom Gud är större än allting.

Ingen har ensamrätt på det uttrycket.

Nej, orden i rubriken är inte mina.

Det är en av programledarna i den australiska TV-showen Mythbusters som säger det: ”I reject reality and substitute my own!” Den bakomliggande tanken är att ingenting ska betraktas som omöjligt förrän det har blivit testat både framlänges och baklänges och sedan lite till. (Programmet handlar om att testa sanningshalten i diverse olika myter.)

Jag tycker att vi människor ibland verkar leva efter den devisen. Bort med verkligheten, jag gör som jag själv vill, vad det än får för konsekvenser!

Till exempel när det gäller jordens energiresurser. När vår energiförbrukning skenar, vad gör vi då? Jo, vi försöker på alla möjliga sätt tvinga jorden att producera ännu mer energi, så att vi kan fortsätta att överförbruka. Eller också hittar vi på olika sätt att göra samma saker som vi gör nu, men på ett mindre energikrävande sätt. Borde vi inte anpassa vår livsstil efter verkligheten, i stället för att tvinga verkligheten att anpassa sig efter vår livsstil?

Det finns gott om exempel på liknande inställningar. Vi vill alla ha högre lön, vilket leder till att alla andra också måste få högre lön, vilket i sin tur leder till att vi vill ha högre lön igen, och så vidare. Eller det märkliga fenomenet att vi kan bete oss på ett helt annat sätt än vi säger att vi vill, precis som Paulus skriver i Romarbrevet. Jag vill till exempel gärna rädda naturen, men tar ändå flyget till semestern på Kanarieöarna. Och min mobiltelefon och dator är säkert tillverkade på ett oetiskt och icke miljövänligt sätt. Ändå både köper och använder jag dem.

Så egentligen skulle nog orden kunna vara mina, även om jag inte riktigt tycker om att erkänna det.

Vad kan vi göra åt det vi ser omkring oss, på nära håll och längre bort i världen? Våld, hat, hot, kärlekslöshet, brottslighet, terror … Listan kan göras hur lång som helst. För mig är det känslan av att vara maktlös som dominerar. Vad kan jag göra? Kan jag verkligen göra någonting som betyder någonting, när behoven är så stora?

Det finns naturligtvis många sätt att reagera på problemet. Vi måste agera på flera olika plan, inte minst politiskt, för att vårt samhälle och vår värld ska fungera bättre. Men lagar och bestämmelser och straff av olika slag förändrar inte grundproblemet.

En människa som känner sig o-synlig, o-välkommen, o-älskad och o-behövd blir inte hjälpt av politiska och samhälleliga åtgärder. Det enda som hjälper är att få vara synlig, välkommen, älskad och behövd. Där finns mycket att göra. Alla kan bidra till detta.

Men om vi gräver lite djupare inser vi att det inte är nog att vi människor bryr oss om varandra. Vi räcker ändå inte till. Mänsklig kärlek har sina begränsningar. Var och en av oss har våra egna problem, brister och begränsningar.

I slutänden är det bara Guds kärlek, förmedlad från person till person, som kan förändra människors situation på allvar. Vår medmänskliga kärlek räcker inte hela vägen. Det behövs en kärlek som når ända in i människors hjärtan och förändrar dem.

Endast Gud kan älska så.

Aposteln Paulus skriver: ”Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

Nu plockar jag ut de orden ur sitt sammanhang, och använder dem på ett annat sätt än Paulus gjorde.

Den plats där jag växte upp har förändrats. Hus har rivits, andra hus har byggts. Människor har flyttat ut, andra har flyttat in. Vägar har byggts, eller ändrats. Kort sagt – jag känner inte längre igen platsen.

Och det är precis som det ska vara. Det gamla är ju förbi och något nytt har kommit. Mitt liv är inte samma liv som det var när jag växte upp.

Ibland skulle jag önska att jag kunde kliva tillbaka in i mitt gamla liv, eller i alla fall in i den plats där jag växte upp, och känna igen det jag ser. När det gamla försvann, då försvann också en del av mig. Borta för alltid.

Men då var då, och nu är nu. Mitt gamla liv är borta, men jag har ett annat liv, ett nytt liv. Ett liv som är lika nytt varje dag.

Det är det livet jag vill leva. Inte det gamla livet.