Vad kan vi göra åt det vi ser omkring oss, på nära håll och längre bort i världen? Våld, hat, hot, kärlekslöshet, brottslighet, terror … Listan kan göras hur lång som helst. För mig är det känslan av att vara maktlös som dominerar. Vad kan jag göra? Kan jag verkligen göra någonting som betyder någonting, när behoven är så stora?
Det finns naturligtvis många sätt att reagera på problemet. Vi måste agera på flera olika plan, inte minst politiskt, för att vårt samhälle och vår värld ska fungera bättre. Men lagar och bestämmelser och straff av olika slag förändrar inte grundproblemet.
En människa som känner sig o-synlig, o-välkommen, o-älskad och o-behövd blir inte hjälpt av politiska och samhälleliga åtgärder. Det enda som hjälper är att få vara synlig, välkommen, älskad och behövd. Där finns mycket att göra. Alla kan bidra till detta.
Men om vi gräver lite djupare inser vi att det inte är nog att vi människor bryr oss om varandra. Vi räcker ändå inte till. Mänsklig kärlek har sina begränsningar. Var och en av oss har våra egna problem, brister och begränsningar.
I slutänden är det bara Guds kärlek, förmedlad från person till person, som kan förändra människors situation på allvar. Vår medmänskliga kärlek räcker inte hela vägen. Det behövs en kärlek som når ända in i människors hjärtan och förändrar dem.
Endast Gud kan älska så.