Eva, präst i Dalsland

Att vara gränslös, att inte vara så bra på att sätta trygga gränser kring sitt eget eller någon annans inre (min egen definition), kan leda till stora problem i livet.

Men att vara gräns-fri, att vara trygg i sig själv och utan problem veta vad som är bra eller inte bra för en själv, är en helt annan sak.

Det kan också betyda att vara trygg med gränser som har definierats av någon annan, någon som har mer erfarenhet och kunskap, och som helt och fullt respekterar andra människors integritet, och därför är fullständigt pålitlig.

Till exempel Gud.

Trygga och pålitliga gränser skapar inte tvång eller fångenskap, men verklig frihet.

Hur är det med dig – är du gräns-lös eller gräns-fri?

Fyra gånger i Matteusevangeliet (Matt 6:30, Matt 8:26, Matt 14:31, Matt 16:8) och en gång i Lukasevangeliet (Luk 12:28) står det att Jesus kallar sina lärjungar ”ni trossvaga”. Det är alltså samma lärjungar som levde nära honom och som med egna ögon såg vilka fantastiska saker han gjorde. Samma lärjungar som på Jesus uppdrag vandrade omkring och berättade om honom, och som då själva drev ut orena andar och botade sjuka (Matt 10:1, Matt 10:5-15, Mark 6:6-13, Luk 9:1-6).

Om Jesus hade kallat alla de andra människorna, de som ibland hyllade honom och ibland hånade honom, för ”trossvaga”, då hade det varit mer begripligt. Men han sa det alltså till dem som redan visade upp en stor tro på honom.

Så bra! Även om vi, du och jag, kanske inte alltid är så säkra på exakt vad vi tror om Jesus, får vi kalla oss hans lärjungar, och följa honom på livets väg! Även om vi emellanåt (eller kanske rentav ganska ofta) känner oss trossvaga, får vi ändå kalla oss kristna. Det som räknas är vem vi tror på – Jesus, inte vad eller hur mycket vi tror om/på honom.

Allt fler människor använder allt mer tid till att kommunicera, om man nu kan kalla det så, via olika internetkanaler. Givetvis kan man använda dessa kanaler till verklig kommunikation, för att hålla kontakt med vänner och släktingar. Men man kan också använda dem till att helt enkelt hålla sig sysselsatt.

Tänk hur det var förr i tiden, då man var tvungen att skriva brev, alltså skriva med papper och penna, sända iväg dessa brev, och sedan vänta… vänta… vänta på svar. Numera går det sekundsnabbt, eftersom många av oss har smartphones med ständig uppkoppling och därmed även ständig tillgänglighet.

Frågan är varför vi kommunicerar, nu för tiden. Är det för att hålla kontakten med människor vi älskar? Är det för att vi helt enkelt gillar att kommunicera, oavsett vem vi kommunicerar med? Eller är det för att vi hellre är online än ute i verkligheten?

Varför kommunicerar du?

Härom dagen hörde jag för första gången Leonard Cohens Hallelujah på engelska. I alla fall var det första gången jag hörde texten ordentligt.

En strof fastnade i mina tankar:

”But you don’t really care for music, do you? ”

Jag är inte säker på vad Cohen menar med sina ord, men det blev en sån där Jaha! upplevelse för mig.

Vi sjunger och spelar till Guds ära. Vi sjunger sånger om och till Gud. Men inte för att Gud behöver det, utan för att vi själva behöver det.

Jag är övertygad om att Gud gärna hör oss sjunga och spela. Men ”behöver” Gud våra sånger? Nej, det tror jag inte.

Och så avslutas Hallelujah med orden:

”I did my best, it wasn’t much
…
And even though it all went wrong
I’ll stand before the Lord of Song
With nothing on my tongue but Hallelujah.”

Och ett ”Halleluja” är också verkligen allt som behövs.

I Markusevangeliets femte kapitel (och i Lukas 8 och Matteus 9) berättas det om en kvinna som var sjuk och som därför sökte sig till Jesus för att bli botad (Mark 5:25-34). Men hon gick inte fram till honom öppet, som många andra gjorde. I stället smög hon sig fram bakifrån och bara rörde vid hans kläder. Och i samma ögonblick som hon kom i kontakt med Jesus kläder blev hon frisk. (Det står ”genast”, ett ord som Markusevangeliets författare var mycket förtjust i.)

Jesus märkte att någonting särskilt hade hänt, men lärjungarna förstod inte hur han kunde märka att någon enskild person hade rört vid honom, eftersom det var massor av folk där, som alla trängdes omkring dem för att få se och höra Jesus.

Varför blev kvinnan frisk när hon rörde vid Jesus kläder, när det inte hände någonting särskilt (så vitt vi vet) med alla de andra som tryckte sig mot honom i folkmassan?

Jag tänker att Jesus inte är en belöningsmaskin, och att Jesusnamnet inte är ett mantra eller en magisk trollformel. Att man säger ”Jesus” leder inte automatiskt till att man får det man önskar sig, eller att någonting blir som man vill att det ska bli. (Här är ett exempel på det: Apg 19:13-16.)

Den här kvinnan hade förstått vem Jesus var, och vad han kunde göra. Hon rörde inte vid hans kläder av en slump, eller bara för att testa. Det står att hon tänkte ”om jag bara får röra vid hans kläder blir jag hjälpt”. Inte ”jag undrar vad som händer om …”.

Vet du vem Jesus är? Vad händer när just du ”rör vid hans kläder”?