Tro eller veta?

Vad kan man egentligen veta? Kan man veta någonting alls? Att det inte går att vetenskapligt bevisa att det finns en högre makt av något slag (Gud) hävdas det rätt ofta. Men hur är det egentligen med vetenskapens anspråk på att kunna bevisa sina egna teorier och antaganden?

Eftersom all vetenskap (och nu får alla som vet mer än jag ursäkta att jag generaliserar) bygger på hypoteser och antaganden, som sedan på olika sätt härleds till ”bevis”, är det väl snarare så att även vetenskapen är en slags tro?

När jag var ung läste jag en bok som jämförde skapelsetanken med evolutionsteorin. Den heter Ur intet (From nothing to nature) och är skriven av E H Andrews. I boken resonerar författaren, som är vetenskapligt skolad, på ett lättfattligt sätt omkring evolutionsteori och skapelsetro. Jag minns att boken gjorde stort intryck på mig, när jag först läste den.

När jag nu sökte efter boken på nätet hittade jag bland annat en intressant sida som även den resonerar omkring tro och vetande. Klicka på länken och läs, om du gillar att resonera logiskt!

Vem vill väl bli hatad?

Idag läste jag det trettonde kapitlet i Markusevangeliet. Där säger Jesus så här: ”Ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull”. (Mark 13:13)

Hur kul är det? Man vill väl inte gärna bli hatad av någon enda människa, och verkligen inte av alla.

Jag tror inte att det betyder att just jag, eller just du, verkligen kommer att bli hatad av ”alla”, för då skulle vi också hata varandra, även om vi båda tror på Jesus. Jesus gillar att dra saker till sin spets, för att vi ska fatta vad han menar.

Men det står ungefär samma sak även på andra ställen i bibeln, till exempel här: Matt 24:3-14 och här: Luk 21:7-19. Så någonting måste det betyda.

Är jag beredd att stå ut med att människor ”hatar” mig för att jag tror på Jesus?

Är du?

Varför ska vi be?

”Be ständigt” står det på ett ställe i Bibeln (1 Thess 5:17). Men varför ska vi be? Det är Guds vilja att vi ska be ständigt, står det strax efteråt. Varför är det Guds vilja att vi ska be, och dessutom be ”ständigt”?

Kan det vara så att Gud på något vis ”behöver” våra böner, eller kräver att vi ska be för att bli godkända?

I så fall är Gud inte den jag tror. Den Gud jag känner älskar oss vad vi än gör, oavsett om vi ber eller inte. Gud accepterar oss och tar emot oss, utan krav på motprestation, om vi vill bli accepterade och mottagna.

Jag tror att det är vi – jag och du – som behöver bedjandet.

Bön är samtal med Gud. Varför samtalar man med någon?

När jag pratar med min man, till exempel, då gör jag det för att jag vill dela med mig till honom av vad jag tänker känner. Det känns bra att prata om saker och ting med honom. Och när någon av oss är bortrest, och vi inte ses på ett tag, då känns det bra att vi kan prata med varandra, även om det bara är via telefon (eller Skype).

Precis som samtal människor emellan är ett sätt att ha gemenskap, är bön, samtal med Gud, ett sätt att ha gemenskap med Gud.

Gud vet redan vad vi tänker och känner. Men det kanske vi inte själv gör. Därför kan det vara bra att prata med Gud, och komma lite närmare både Gud och sig själv.

När pratade du med Gud senast?

Mer om sinnesrobönen

Jag fortsätter på gårdagens inlägg, om sinnesrobönen

Ett annat sätt att översätta ”grant me the serenity” är ”låt mig finna sinnesro”. Tanken med sinnesrobönen är ju inte att sinnesron plötsligt ska dimpa ner över en, utan att man genom övning ska lära sig att med Guds hjälp själv finna sinnesro, genom att reda ut för sig själv vad man kan och inte kan förändra.

Gud
låt mig finna sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra
mod
att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Tack!