Vi människor vill gärna veta var vi kommer ifrån, varför vi finns till. Kanske du också?
I bok efter bok, film efter film, debatt efter debatt, försöker vi sätta ord på denna vår djupaste längtan.
Vem är jag?
Varifrån kommer jag?
Varför är jag här?
Vi försöker på alla tänkbara sätt förklara vår existens och vårt ursprung.
Bara vi slipper blanda in Gud.
Det skrivs väldigt mycket, inte minst här på nätet. Mycket är bra, en hel del är mindre bra, en del är rentav riktigt dåligt.
Vad ska en tro om det en läser?
Ett tips är – ta reda på sammanhanget! Var och när blev det skrivna skrivet? Av vem? För vem?
Samma sak gäller när vi läser Bibeln.
I vilket sammanhang blev orden skrivna eller uttalade? Till vem riktar sig orden? Vem skrev eller sa orden?
Precis som för allting annat vi läser går det att plocka ut några ord eller meningar ur Bibeln ur sitt sammanhang, och använda dem för något annat syfte.
Gå inte på den finten!
Läs! Lyssna! Ta reda på!
Vem litar du på?
Varför litar du på den personen?
Jag förundras ständigt över att så många bilister kör om mig. Inte bara när jag kör långsamt, utan även när jag håller ”rätt” hastighet.
Allra mest förundras jag över att jag många gånger blir omkörd när jag precis kommer fram till en plats där den tillåtna hastigheten ökar. Alltså just när jag har passerat en skylt med en högre siffra på.
Jag kan förstå att jag blir omkörd när jag inte håller tempot. Men det verkar så osmart att köra om någon som håller på att öka farten. Det tar längre tid att köra om just då, och en måste accelerera ännu mer än vid en vanlig omkörning.
Vad är logiken i det, liksom? Tar tålamodet slut, just precis där?
Och då tänker jag, att det kanske är så jag också gör, ibland.
Nej, jag gör inga sådana omkörningar, det kan jag lova dig. Men jag kanske gör ungefär likadant i andra sammanhang.
Till exempel när Gud leder mig i en viss riktning, ger mig små hintar, på olika sätt visar att det kan vara bra om jag rör mig åt ett speciellt håll, men det tar lite tid innan jag märker att någonting händer.
Om jag inte lyssnar, inte väntar in den rätta tiden, då kanske jag sätter igång med en omkörning just när den rätta tiden äntligen är inne. Och missar min avfart. Bildligt talat.
För jag kan bli rätt så otålig när jag måste vänta på någonting, särskilt när jag inte vet hur länge jag ska behöva vänta.
Men jag behöver inte vara otålig när jag väntar på Guds tid. För medan jag väntar pågår själva livet, precis där jag befinner mig, just här och nu.
Visst leder Gud mig, och dig, mot ett mål. Men vägen dit är inte oviktig, eller ointressant.
För vägen är ofta en del av målet, i Guds rike.
För en tid sedan fick jag en blåsa under ena stortån.
Eller, rättare sagt, för ganska lång tid sedan. Flera år sedan, faktiskt.
Den där blåsan har kommit och gått. Ibland har den svällt upp, för att sedan bli platt igen. Men den har inte försvunnit.
När den nu kom tillbaka med förnyad kraft blev jag lite irriterad på den, får jag erkänna. En blåsa under stortån, hur kul är det?
Så jag stack hål på den.
Det gjorde ont. Och sedan gjorde det ont när blåsan inte längre var fylld med vätska. Vätskan i en blåsa är ju ett skydd mot bland annat smärta.
Och sedan, när jag tröttnade på att ha en massa löst skinn under stortån, då klippte jag bort det. (Det gjorde bara ont när jag kom för nära det skinn som fortfarande satt fast.)
Skinnet under blåsan var alldeles tunt och mjukt.
Ömtåligt. Känsligt.
Men det kommer att bli bättre. Skinnet kommer så småningom att bli tjockt igen. Så att tån är skyddad, som den ska vara.
Och då tänkte jag på någonting annat.
Jag tänkte på att blåsan under min stortå, och den läkningsprocessen, har sina motsvarigheter – i själen.
När vi blir sårade, skadade av någonting som händer oss, då bygger vi upp ett skydd mot smärtan. Och det är bra.
Men om skyddet hindrar oss från att läka, då är det inte längre bra. Då behöver vi kanske göra oss fria från skyddet.
Även om det gör ont. Även om vi då blir sårbara och känsliga.
För det är när vi vågar blotta våra känslor, dela dem med någon eller några som vi har förtroende för och känner oss trygga med, som vi kan bli hela igen.
Vem vågar du vara sårbar tillsammans med?
Jag har just läst ut en spänningsroman som handlar om konspirationsteorier, någonting som är rätt så aktuellt just nu, i samband med myndigheternas och de sakkunnigas rekommendationer och riktlinjer.
Hur vet vi att de som säger att de har kunskap verkligen har kunskap?
Hur vet vi att de som talar om för oss vad som är rätt och riktigt, talar om hela sanningen för oss?
Tänk om det finns saker som vi borde veta, borde ha rätt att få veta, men ändå inte får veta?
Den tanken är långt ifrån ny. Ett exempel på det finner vi i en av världens äldsta böcker:
Sanningen är nog i stället den, att människan aldrig blir nöjd, alltid vill ha mer, kanske till och med alltid vill ha mer än alla andra.
Jag är övertygad om att det inte finns någon komplicerad ”sanning” som vi behöver jaga efter.
Jag är övertygad om att ”sanningen”, som jag har skrivit om tidigare, här på min blogg, handlar om en person.
Personen Jesus Kristus.
Att lära känna sanningen, att förstå vad som är sant, är i så fall samma sak som att lära känna Jesus, att förstå vem Jesus är.
Och att vi, när vi förstår vem Jesus är, får en sån där aha-upplevelse, du vet.
”Aha! Var det så enkelt!”
