När Jesus från Nasaret levde på jorden sa han:
”Jag är vägen, sanningen och livet.”
Att följa Jesus är att vandra på vägen till livet, på flera sätt.
För han sa också:
”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”
Vägen till livet leder alltså till Fadern, det vill säga Gud själv.
Men att följa Jesus innebär också att försöka leva som han levde, utifrån våra begränsade mänskliga förutsättningar.
Leva i samklang med livet självt.
Leva ett äkta liv, fullt av kärlek.
Ett bättre liv.
I profeten Jesajas bok kan vi läsa att en person, som i kristen kontext är densamma som Jesus Kristus, har burit våra sjukdomar och lidit våra plågor.
Det finns många olika sätt att tolka de orden, och ingen av oss kan väl egentligen veta exakt vad de kan tänkas betyda för oss som lever nu.
Har Jesus varit sjuk och lidit i stället för oss? En del menar att det är så, och att vi därför aldrig ska behöva vara sjuka eller lida. Men jag håller inte med om det. det stämmer inte för mig. Det skulle ju betyda att alla vi som är sjuka eller lider skulle kunna slippa det, om vi bara gjorde på rätt sätt, trodde på rätt sätt, eller bad på rätt sätt. Och då är nåden inte längre gratis, och inte längre till för alla, utan undantag.
Ett annat sätt att tolka orden är att när Jesus vandrade här på jorden, som en människa bland människor, då upplevde han det som vanliga människor upplever, även sjukdom och lidande. På det viset kan vi veta att Gud förstår oss, av egen erfarenhet.
Och det viktigaste av allt – när Jesus fick sitt liv tillbaka, efter att först ha dött, på riktigt, då tog han udden av både sjukdom, lidande och död.
Så när vi är sjuka eller lider, då kan vi veta att vi inte är ensamma. Gud är med oss, förstår oss, bär oss, och lovar oss att vi en dag inte längre ska behöva uppleva sjukdom, lidande och död.
En präst träffar många människor som mår dåligt och som behöver stöd. När jag hör Frida sjunga ”Som en sparv” blir jag påmind om att prästens händer ska vara ett bo, inte en bur, och att händerna ska vara öppna när sparven är redo att flyga iväg på egen hand.
(Jag beklagar att länken börjar med reklam. Om du vill kan du läsa sångtexten här, i stället.)
Jag läste någonting idag, som var så bra att jag vill dela det med dig:
”Akta dig för att tro dig om att ha Herrens egen befogenhet att fördela ros och ris även om riset träffar din egen rygg. Också det är ett slags förmätenhet. … Det var så lätt hänt att i den rimliga oron för en älskad människa överdriva sin egen betydelse och förmåga som beskyddare, vilket var att tillmäta sig själv gudomlig makt. Att anklaga sig för bristande ofelbarhet är liktydigt med att upphöja sig själv till Gud.”
Citatet är hämtat ur Ellis Peters mordgåta ”Mördande vinter” och huvudpersonen är en munk som lever i 1100-talets England.
”Jag borde ha förstått …”
”Hur kunde jag …”
”Varför gjorde jag inte så i stället?”
Känns orden bekanta?
När de används till lärdom, när vår målsättning är att göra bättre nästa gång, då är orden berättigade.
När de används som piska åt vår egen rygg gör de mer skada än nytta.
Både du och jag gör fel, ganska ofta. I alla fall gör jag det. Och vi kan inte förvänta oss någonting annat – eftersom vi bara är människor, och inte Gud.
Hur kändes det att komma till graven för att göra hans döda kropp fin (efter att ha lindat in den provisoriskt före helgen), bara för att upptäcka att kroppen var borta?
Hur skulle du känna det, om du kom till en kär väns eller släktings grav för att göra graven fin, och såg att jorden var uppgrävd, och kistan var tom?
Vem har skändat min käras grav?
Vem har tagit kroppen?
Vem kan ha gjort något så grymt mot mig?
Vad skulle du göra då?
