Idag, på påskafton, brukar vi träffas och vara glada.
Men de som älskade Jesus, och såg honom dö på ett kors så sent som igår, de var inte glada.
Tappat styrfarten, tror jag att man skulle kunna säga.
De hade förlorat sin ledare, honom som de hade trott på, och varit tillsammans med i flera års tid.
Nu var han död, och den framtid de hade hoppats på hade försvunnit med honom.
Vad skulle de göra nu?
Idag är det Långfredag, och vi tänker särskilt på de människor som älskade Jesus, och som såg honom dö på ett kors, som om han vore en brottsling.
Chocken. Sorgen. Smärtan.
De visste inte det vi vet.
Vad som hände sen.
Idag är det skärtorsdag, den dag då vi på ett särskilt sätt tänker på nattvarden.
Dagen innan Jesus blev dödad samlade han sina lärjungar och åt tillsammans med dem. I slutet av måltiden tog han ett bröd, delade det i mindre bitar och gav bitarna till lärjungarna. Han skickade också runt ett glas vin som de alla drack av.
Kan man äta tillsammans, och ändå vara ovänner?
Ja, det kan man förstås. Men det är svårare att vara ovän med någon som man har gemenskap med.
Om nattvardens betydelse har det skrivits många böcker. Jag ska inte gå in på teologiska tolkningar, för det går att vända och vrida på det Jesus sa och gjorde den kvällen. Vi är inte överens om hur vi ska förstå nattvardens mysterium. Och vi kanske inte behöver vara överens.
Evangelisten Lukas skriver att Jesus sa: ”Gör detta till minne av mig”. Det är därför den kristna kyrkan har firat nattvard i mer än två tusen år, till minne av Jesus.
För att påminna oss om vem han är.
För att påminna oss om vad han gjorde för oss.
För att påminna oss om att vi hör ihop.
För att påminna oss om att vi behöver hålla fred med varandra.
Och världen har inte varit densamma sedan dess.
När Jesus dog, och sedan fick sitt liv tillbaka igen, då gjorde han världen hel.
Det märker vi kanske inte så mycket av. Det ser inte ut så, när vi ser oss omkring, här hemma och runt om i världen.
Men det beror inte på Jesus, utan på oss.
Vi har fått förutsättningar att leva i fred med varandra.
Framför allt har vi fått möjlighet att leva i fred med Gud.
Vad gör du med den möjligheten?
I Bibeln berättas om ett utvalt folk, Guds folk, som på ett särskilt har en relation med Gud. Men genom hela Bibeln går, som en röd tråd, budskapet att Gud är alla folks Gud.
Till exempel i en av de texter vi läste i gudstjänsten i söndags.
”Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk.”
Vem som helst får komma till Gud.
Vem som helst får prata med Gud.
Vem som helst får ha en relation med Gud.
Det enda vi inte kan göra, är att anpassa Gud efter våra egna önskemål.
Gud är Gud.
En enda Gud.
Samma Gud, hela tiden.
Alla människors Gud.
Min Gud.
Din Gud?
