Eva, präst i Dalsland

När Josef och Maria, Jesus jordiska föräldrar, bar fram sin nyfödda son i templet, då hände någonting märkligt.

Där fanns en man, som av Gud hade fått veta att han inte skulle dö innan han med sina egna ögon hade sett Messias, den räddare som Israels folk väntade på. När han såg den lilla familjen, bland alla de andra som fanns i templet just då, förstod han att tiden nu var inne, att Gud hade uppfyllt sitt löfte till honom och till hela hans folk.

Och då sa han: Tack, Gud. Nu kan jag dö i frid.

Sedan fortsatte han med att säga någonting till Maria, de ord jag använder som rubrik på det här inlägget: ”Också genom din egen själ skall det gå ett svärd.”

Jesusbarnet skulle så småningom ”bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid … för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”

Det är svårt för alla föräldrar att se sina barn växa upp och bli oberoende, på gott och på ont. Det måste ha varit alldeles extra svårt för Maria att se Jesus, hennes lilla pojke, växa upp. Han som sa att Gud var hans pappa, och sa att han kom från Gud och skulle återvända till Gud. Hon var hans mamma, men han inte bara hennes son, utan också hennes räddare.

Maria var en människa, precis som du och jag. Så när Jesus med sina ord, sina gärningar och sin död och uppståndelse gjorde att alla människor måste ta ställning – för eller emot Jesus Kristus – då måste hon också göra det. Hon var tvungen att släppa taget om sin son, på ett sätt som ingen annan mamma behövde göra. Och om Symeon hade rätt kändes det som en kniv i hennes hjärta.

Vem var han, hennes barn? Han som hon hade fött, tagit hand om, hjälpt och stöttat genom hela hans uppväxt. Han som växte och blev större än någon annan människa?

Vem är han för dig?

Igår läste vi om senap i gudstjänsten.

Eller, ja, vi läste en text som handlade om senap.

Eller, jo, vi läste en text där Jesus pratar om ett senapskorn, och vad det kan bli av ett sådant litet frö.

Jesus säger att senapskornet är det minsta av alla frön, och vän av ordning räcker genast upp handen och säger att nej, det är det faktiskt inte. Det finns många frön som är mindre än ett senapskorn.

Men hur är det nu, brukar allting som Jesus säger vara bokstavligt sant? Säger han inte en sak ena dagen, och en helt annan sak andra dagen?

Jo, det gör han förvisso.

Då kan man tänka på (minst) två olika sätt.

Det ena är att Jesus ljuger, och så kan man strunta i allting som han säger.

Det andra är att man undrar vad Jesus menar med det han säger. Egentligen. Och så lyssnar man lite till.

Hur tänker du?

”Jag tänker, alltså finns jag till.” Så resonerade Descartes.

Men även den som inte tänker, som inte ens har förmågan att tänka, finns till.

Finns till, existerar, därför att Gud har gett oss gåvan, förmågan att finnas till.

Jag är älskad för att jag finns till. Du är älskad för att du finns till.

Älskad av Gud, som är orsaken till att du, och vi allihop, finns till.

Jag hoppas att du är älskad av minst en människa också. Men hur det än är med den saken är du älskad av Gud.

Häromdagen skrev jag om sanning, om att vi inte alltid är intresserade av det som är sant, bara vill höra det som stämmer med vår egen uppfattning.

Jag skrev också att en klok man en gång sa att ”sanningen skall göra er fria”. En annan klok man sa orden i dagens rubrik: ”Vad är sanning?”

Det var alldeles före Jesus död. Han stod inför den romerske kejsarens representant i Jerusalem, för att dömas eller frikännas.

Jesus sa: ”Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.”

Vid ett annat tillfälle sa han: ”Jag är vägen, sanningen och livet.”

Han är sanningen, men har kommit för att vittna om sanningen. Hur går det ihop? Vad är ”sanningen”, som Jesus pratar om?

Fortsättning följer.

En klok man sa en gång att ”sanningen skall göra er fria”. Det gör mig bedrövad, och lite rädd, varje gång jag blir påmind om att vi tror det vi vill tro, även om det inte är sant.

Det märks väldigt väl i våra sociala mediekanaler. Någon skriver någonting som väcker starka känslor i oss, och utan att först kontrollera om uttalandet är sant, delar vi det med våra vänner och kontakter.

Nu är det ju inte någonting nytt, det här med att vi väljer att tro det vi önskar tro. Så var det redan för 2000 år sedan.

Så länge Jesus sa saker som passade människorna fick han deras beundran och godkännande. När han ifrågasatte deras livsstil och deras handlingar, framför allt att deras ord inte stämde överens med deras liv, då var de inte så positiva längre.

Hur gör du dina val i livet? Väljer du sanningen, även när du skulle föredra att sanningen inte vore sann?