Jag har just läst ut en spänningsroman som handlar om konspirationsteorier, någonting som är rätt så aktuellt just nu, i samband med myndigheternas och de sakkunnigas rekommendationer och riktlinjer.
Hur vet vi att de som säger att de har kunskap verkligen har kunskap?
Hur vet vi att de som talar om för oss vad som är rätt och riktigt, talar om hela sanningen för oss?
Tänk om det finns saker som vi borde veta, borde ha rätt att få veta, men ändå inte får veta?
Den tanken är långt ifrån ny. Ett exempel på det finner vi i en av världens äldsta böcker:
Sanningen är nog i stället den, att människan aldrig blir nöjd, alltid vill ha mer, kanske till och med alltid vill ha mer än alla andra.
Jag är övertygad om att det inte finns någon komplicerad ”sanning” som vi behöver jaga efter.
Jag är övertygad om att ”sanningen”, som jag har skrivit om tidigare, här på min blogg, handlar om en person.
Personen Jesus Kristus.
Att lära känna sanningen, att förstå vad som är sant, är i så fall samma sak som att lära känna Jesus, att förstå vem Jesus är.
Och att vi, när vi förstår vem Jesus är, får en sån där aha-upplevelse, du vet.
”Aha! Var det så enkelt!”