En präst träffar många människor som mår dåligt och som behöver stöd. När jag hör Frida sjunga ”Som en sparv” blir jag påmind om att prästens händer ska vara ett bo, inte en bur, och att händerna ska vara öppna när sparven är redo att flyga iväg på egen hand.
(Jag beklagar att länken börjar med reklam. Om du vill kan du läsa sångtexten här, i stället.)
Jag läste någonting idag, som var så bra att jag vill dela det med dig:
”Akta dig för att tro dig om att ha Herrens egen befogenhet att fördela ros och ris även om riset träffar din egen rygg. Också det är ett slags förmätenhet. … Det var så lätt hänt att i den rimliga oron för en älskad människa överdriva sin egen betydelse och förmåga som beskyddare, vilket var att tillmäta sig själv gudomlig makt. Att anklaga sig för bristande ofelbarhet är liktydigt med att upphöja sig själv till Gud.”
Citatet är hämtat ur Ellis Peters mordgåta ”Mördande vinter” och huvudpersonen är en munk som lever i 1100-talets England.
”Jag borde ha förstått …”
”Hur kunde jag …”
”Varför gjorde jag inte så i stället?”
Känns orden bekanta?
När de används till lärdom, när vår målsättning är att göra bättre nästa gång, då är orden berättigade.
När de används som piska åt vår egen rygg gör de mer skada än nytta.
Både du och jag gör fel, ganska ofta. I alla fall gör jag det. Och vi kan inte förvänta oss någonting annat – eftersom vi bara är människor, och inte Gud.
Hur kändes det att komma till graven för att göra hans döda kropp fin (efter att ha lindat in den provisoriskt före helgen), bara för att upptäcka att kroppen var borta?
Hur skulle du känna det, om du kom till en kär väns eller släktings grav för att göra graven fin, och såg att jorden var uppgrävd, och kistan var tom?
Vem har skändat min käras grav?
Vem har tagit kroppen?
Vem kan ha gjort något så grymt mot mig?
Vad skulle du göra då?
Idag, på påskafton, brukar vi träffas och vara glada.
Men de som älskade Jesus, och såg honom dö på ett kors så sent som igår, de var inte glada.
Tappat styrfarten, tror jag att man skulle kunna säga.
De hade förlorat sin ledare, honom som de hade trott på, och varit tillsammans med i flera års tid.
Nu var han död, och den framtid de hade hoppats på hade försvunnit med honom.
Vad skulle de göra nu?
Idag är det Långfredag, och vi tänker särskilt på de människor som älskade Jesus, och som såg honom dö på ett kors, som om han vore en brottsling.
Chocken. Sorgen. Smärtan.
De visste inte det vi vet.
Vad som hände sen.
