Jag läste någonting idag, som var så bra att jag vill dela det med dig:
”Akta dig för att tro dig om att ha Herrens egen befogenhet att fördela ros och ris även om riset träffar din egen rygg. Också det är ett slags förmätenhet. … Det var så lätt hänt att i den rimliga oron för en älskad människa överdriva sin egen betydelse och förmåga som beskyddare, vilket var att tillmäta sig själv gudomlig makt. Att anklaga sig för bristande ofelbarhet är liktydigt med att upphöja sig själv till Gud.”
Citatet är hämtat ur Ellis Peters mordgåta ”Mördande vinter” och huvudpersonen är en munk som lever i 1100-talets England.
”Jag borde ha förstått …”
”Hur kunde jag …”
”Varför gjorde jag inte så i stället?”
Känns orden bekanta?
När de används till lärdom, när vår målsättning är att göra bättre nästa gång, då är orden berättigade.
När de används som piska åt vår egen rygg gör de mer skada än nytta.
Både du och jag gör fel, ganska ofta. I alla fall gör jag det. Och vi kan inte förvänta oss någonting annat – eftersom vi bara är människor, och inte Gud.