Eva, präst i Dalsland

Idag är det skärtorsdag, den dag då vi på ett särskilt sätt tänker på nattvarden.

Dagen innan Jesus blev dödad samlade han sina lärjungar och åt tillsammans med dem. I slutet av måltiden tog han ett bröd, delade det i mindre bitar och gav bitarna till lärjungarna. Han skickade också runt ett glas vin som de alla drack av.

Kan man äta tillsammans, och ändå vara ovänner?

Ja, det kan man förstås. Men det är svårare att vara ovän med någon som man har gemenskap med.

Om nattvardens betydelse har det skrivits många böcker. Jag ska inte gå in på teologiska tolkningar, för det går att vända och vrida på det Jesus sa och gjorde den kvällen. Vi är inte överens om hur vi ska förstå nattvardens mysterium. Och vi kanske inte behöver vara överens.

Evangelisten Lukas skriver att Jesus sa: ”Gör detta till minne av mig”. Det är därför den kristna kyrkan har firat nattvard i mer än två tusen år, till minne av Jesus.

För att påminna oss om vem han är.

För att påminna oss om vad han gjorde för oss.

För att påminna oss om att vi hör ihop.

För att påminna oss om att vi behöver hålla fred med varandra.

Och världen har inte varit densamma sedan dess.

När Jesus dog, och sedan fick sitt liv tillbaka igen, då gjorde han världen hel.

Det märker vi kanske inte så mycket av. Det ser inte ut så, när vi ser oss omkring, här hemma och runt om i världen.

Men det beror inte på Jesus, utan på oss.

Vi har fått förutsättningar att leva i fred med varandra.

Framför allt har vi fått möjlighet att leva i fred med Gud.

Vad gör du med den möjligheten?

I Bibeln berättas om ett utvalt folk, Guds folk, som på ett särskilt har en relation med Gud. Men genom hela Bibeln går, som en röd tråd, budskapet att Gud är alla folks Gud.

Till exempel i en av de texter vi läste i gudstjänsten i söndags.

”Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk.”

Vem som helst får komma till Gud.

Vem som helst får prata med Gud.

Vem som helst får ha en relation med Gud.

Det enda vi inte kan göra, är att anpassa Gud efter våra egna önskemål.

Gud är Gud.

En enda Gud.

Samma Gud, hela tiden.

Alla människors Gud.

Min Gud.

Din Gud?

”Somliga går med trasiga skor, säg, vad beror det på? Gud fader som i himmelen bor, kanske vill ha det så?” (Cornelis Vreeswijk)

Har du också hört någon säga att ”det var nog Guds vilja”, när någonting har hänt?

Jag har hört de orden sägas om både positiva och negativa händelser. Ibland som någon sorts tröst. ”Det var nog Guds vilja, så sörj inte över det.”

Jag tycker att det är oschysst att säga så.

Oschysst mot mig/dig.

Oschysst mot Gud.

Allting som händer är verkligen inte Guds vilja.

Guds vilja är att vi, jag och du, ska ta ansvar. Ta personligt ansvar, och ta gemensamt ansvar, utifrån de förutsättningar vi har.

Inte skylla ifrån oss. På Gud eller på varandra.

Att be är att prata med Gud.

Prata precis som man pratar med vem som helst.

Säga som det är, utan krusiduller.

Eller be med ord som är skrivna av någon annan.

Som till exempel den här bönen:

Gud som haver (=har) barnen kär (= som älskar alla, både stora och små), se till mig (var nära mig) som liten är (och egentligen är vi väl allihop rätt så små, särskilt nu när vi tillsammans kämpar mot ett tidigare okänt och ganska skrämmande virus). Vart jag mig i världen vänder (och även när jag sitter hemma i min egen lägenhet) står min lycka i Guds händer (jag kan känna mig lycklig även när livet känns extremt otryggt). Lyckan kommer, lyckan går (ibland känner vi oss lyckliga, ibland känner vi oss inte alls lyckliga), du förbliver (= är alltid densamma) Fader vår (= vårt ursprung). Amen