Jag läste idag texten ur Matteusevangeliet om stjärntydarna som följde stjärnan och hittade det lilla Jesusbarnet. De gick först fel, eftersom de trodde att de visste vart de skulle gå – till kung Herodes palats i Jerusalem. Var skulle väl annars den nya kungen födas? Men sedan hittade de stjärnan igen, och då står det att de fylldes av stor glädje.
Precis så tror jag att det är, när vi går vilse, och sedan hittar tillbaka till vägen som leder till livet. När vi tror att vi vet, och slutar att lyssna efter Guds röst, och sedan börjar lyssna igen, då blir det varmt och gott och lugnt inom oss. Det är i alla fall min erfarenhet.
Jag brukar tänka på det som står i Jesaja 30:21 – och då läser jag helst den tidigare översättningen*: ”Och om du viker av, vare sig åt höger eller åt vänster, så ska dina öron höra detta ord ljuda bakom dig; ’Här är vägen, vandra på den.’ ”
Gud lämnar oss inte i sticket, även om vi slutar lyssna. För Guds djupaste längtan är att vi – du, jag, och alla andra människor – ska vilja vara tillsammans med honom.
Den där rösten vi hör bakom oss, den kan vara allt möjligt. För det mesta är det inte en hörbar röst. Men ibland är det faktiskt det.
Hur har du upplevt att Gud har talat till dig?
* Här citerar jag Svenska Bibelsällskapets varsamma revision av 1917 års översättning.
