Jag är en ganska ängslig bilförare.
Jag är så väldigt medveten om vad som skulle kunna hända.
– Att den mötande bilen skulle kunna få en sladd och köra rätt in i min bil.
– Att lastbilschauffören kanske sitter och tittar på film i stället för på vägen.
– Att en älg helt plötsligt skulle kunna springa ut på vägen
– Att en drogpåverkad förare skulle kunna …
Och så vidare.
Men när man kör bil måste man lita på sina medtrafikanter, att de kör som man ska köra, följer trafikregler och inte skickar SMS i stället för att vara uppmärksam på vad som händer på vägen. Annars blir man själv en dålig bilförare, om man ägnar sin energi åt att vara ängslig och nervös.
På motsvarande sätt kan man vara en ängslig människa, som hela tiden är medveten om vad som skulle kunna hända.
Miljökatastrofer, terrorattentat, pandemier och alla andra hemskheter som jag inte behöver räkna upp (eftersom du antagligen är lika medveten om dem som jag).
Om man ägnar sin energi åt att oroa sig för allt som skulle kunna hända glömmer man bort att ta vara på allt det goda som faktiskt har hänt, och som händer hela tiden.
Visst kan det hända alla möjliga katastrofer. Det gör det också, då och då.
Men jag litar på Gud.
Jag litar på att vad som än händer är jag trygg i Guds hand.
Inte trygg på det viset att ingenting negativt någonsin kommer att drabba mig. För det kommer det att göra.
Men trygg i tanken att jag aldrig är ensam i det som händer.
Trygg i tanken att Gud alltid är nära, alltid lyssnar, alltid bryr sig om.
Då kan jag njuta av nuet, och planera för framtiden, utan att oroa mig för mycket.
Den tryggheten önskar jag dig också.
