Eva, präst i Dalsland

När kung David, som det berättas om i Gamla testamentet i Bibeln, en gång hade gjort en dumhet som han visste att han inte borde ha gjort, då ville han ge ett offer till Herren Gud. För att kunna göra det behövde han en bit jord, och han ville köpa marken av mannen som ägde den. När han blev erbjuden att få både jordbiten och allt han behövde för sitt offer, gratis, sa han: ”Jag vill inte frambära ett offer till Herren, min Gud, som inte har kostat mig något.”

Jag tänker på alla de gånger jag har gett bort någonting som jag ändå inte ville ha kvar, eller skänkt pengar som jag ändå inte behövde. Det ”kostade” mig ingenting.

Nu tror ju jag att det vi ger till någon som har behov av hjälp blir till glädje för den personen, även om vi ger av vårt överflöd. Men om jag vill ge av tacksamhet, för att jag är glad och tacksam över att jag har det så bra, och har mer än jag egentligen behöver, då kanske jag ska ge så att det känns.

Under fastetiden brukar vi ibland avstå från någonting som vi i vanliga fall känner att vi behöver eller vill ha. Vi gör ett ”offer” av något slag. Då ligger fokus inte i första hand på att ge till någon annan, utan på att själv avstå. Inte för att vara taskig mot sig själv, utan för att påminna sig själv om hur bra vi faktiskt har det.

Jag tror att det var så David tänkte. Han ville inte ge med vänster hand, som man brukar säga. Han ville visa sin tacksamhet mot Gud genom att avstå från någonting som han egentligen behövde, genom att köpa en bit jord och bära fram sitt offer på den.

Nästa gång du ger någonting till någon annan, som gåva, fundera då på om du ger med höger eller vänster hand.

”Fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka?” säger Jesus i Bergspredikan. Ska vi då inte ta ansvar för våra liv, för vad vi behöver för att överleva?

Jo, självklart ska vi det!

En gång i min ungdom packade jag en resväska och gav mig av ut i världen – utan pengar, utan kontakter, utan att ta ansvar. Jag hade tur, eller om jag var beskyddad. I vilket fall som helst kom jag hem helskinnad. Och jag lärde mig att jag måste ta ansvar för mitt eget liv. Precis som du också måste göra.

Vad vi däremot inte behöver göra, är att bekymra oss, framför allt inte bekymra oss i onödan. Om vi oroar oss för vad som ska hända oss i morgon glömmer vi bort att leva i nuet, att vara öppna för vad som händer omkring oss, att njuta av livet och se allt det goda vi faktiskt har.

Gud vet redan vad vi behöver. Han har gett oss en jord att leva på, han har gjort det möjligt för oss att få tag på mat att äta, och han har gett oss varandra att få hjälp av när vi får det bekymmersamt.

Tyvärr gör vi inte alltid det vi borde göra. Vi tar inte vara på våra möjligheter, vi gläder oss inte över det vi har omkring oss, vi hjälper inte varandra, och vi stirrar oss blinda på vad som – kanske – ligger framför oss i stället för att leva i nuet.

Om du – som jag – känner att du skulle behöva bli bättre på att inte göra dig bekymmer, då får du – som jag – lämna över det till Gud, låta Gud förlåta dig, och börja på nytt igen. Och igen. Och igen.

”Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.” (Matt 6:31-34)

Häromdagen skrev jag i ett inlägg att jag inte skulle bli någon bra nunna, eftersom jag alltid vill veta ”varför”. Jag fick en kommentar till det inlägget: ”Och jag som ville bli nunna en gång efter att ha sett Sound of music, det verkade så enkelt att bara behöva följa klostrets regler utan att ifrågasätta.”

Ja, det kan låta bekvämt att ”bara lyda”. Jag har också tänkt tanken. Om man är övertygad om att den man lyder verkligen är tillräckligt klok och tillräckligt kärleksfull, då är det nog inte svårt att lyda.

Barn som litar på och känner sig trygga med sina föräldrar, och som vet att de får lov att ifrågasätta det föräldrarna säger och får diskutera med dem, de har nog inte svårt för att också lyda dem. Föräldrar som tar sig tid att prata med sina barn, och berätta och förklara, vinner barnens förtroende.

Men finns det någon människa som alltid är klok och kärleksfull? Som aldrig skulle utnyttja makten på fel sätt? Man brukar säga att makt korrumperar.

Så när man i den kristna tron pratar om att lyda Gud, då kan det kanske låta konstigt. Varför ska man lyda Gud?

Men om nu Gud verkligen är god, om Gud nu verkligen älskar oss, som Bibeln säger, och om nu Gud är den där föräldern som vet vad som är bäst för oss, och vad vi behöver för att leva ett riktigt bra liv, och som dessutom låter oss ifrågasätta och diskutera, skulle vi då inte också kunna lyda Gud?

Vad skulle behövas för att du skulle kunna känna förtroende för Gud?

Minns du Ville, Valle och Viktor, från den där julkalendern för jättelänge sen? Eller minns du dem inte, men har hört talas om dem ändå? Jag hade tänkt skriva att de sjöng en sång som hette ”Man ska alltid fråga varför”. Men när jag sökte på det visade det sig att det inte stämde. Minnet bedrar ibland. Man har rätt att fråga varför, sjöng de. Och det är ju för all de inte så långt ifrån.

Jag skulle inte bli någon bra nunna. Framför allt för att jag inte har någon klosterkallelse. Det behöver man förstås ha för att bli nunna. Men jag skulle inte bli någon bra nunna även av ett annat skäl.

Jag vill alltid veta varför.

Ett exempel: När vi skulle lära oss att räkna med enheten ”mol” i kemin i högstadiet, då frågade jag hur mycket en mol är. Lärarna sa att det var ”en viss mängd av ett ämne”, mer behövde jag inte veta, vi skulle ju bara lära oss att räkna med det. Men om jag inte visste hur mycket en mol var hade jag väldigt svårt att lära mig räkna med det. Det var självklart, tyckte jag. Men det tyckte inte mina lärare. Och så där har jag hållit på sedan dess.

Jag kanske har en felaktig och förlegad uppfattning om hur det är att leva i ett kloster. Det kanske inte (längre?) är så att man alltid ska lyda sin ledare, utan att fråga eller ifrågasätta. Men jag skulle nog inte bli någon bra nunna ändå. Och jag vill i alla fall alltid veta varför.

Det hoppas jag att du också vill.

En vän frågade mig om hon, eftersom hon är kvinna, måste tiga i församlingen. Hon syftade på det som står i 1 Kor 14:34). Det var en mycket specifik fråga. Hur skulle jag besvara den?

Men hon frågade samtidigt hur man kan veta vad man ska ”lyda”, eller bry sig om, i Bibeln, och vad man inte behöver bry sig lika mycket om. Efter en stunds funderande valde jag att fokusera på det allmänna i stället för på det specifika, och låta henne dra sina egna slutsatser.

Så här svarade jag:

”För att veta vad man behöver ta på allvar och vad man inte behöver ta lika mycket på allvar får man skaffa sig en överblick över helheten. Vilka texter stämmer med helheten och vilka texter sticker ut?
Man behöver också ta reda på vad som är ”frälsande” och vad som ”bara är intressant”.

Helheten är att Gud älskar oss och vill oss väl. Oss allihop, alla människor i hela världen och genom alla tider. Det som inte stämmer överens med att Gud älskar oss och vill oss väl kan man hoppa över (eller spara till en annan gång).

Frälsningen stavas J-E-S-U-S. Jesus som är Gud(s son) och som blev människa och levde och dog och sedan fick livet tillbaka igen. Jesus som ska komma tillbaka (vad nu det innebär) för att göra världen sådan den borde ha varit hela tiden.

Den Gud som älskar oss alla och vill oss väl bryr sig mer om vad som finns i våra hjärtan än om vad vi gör och säger. Å andra sidan påverkas det vi gör och det vi säger av vad som finns i våra hjärtan, så det hör ihop.

Den Jesus som gav sitt liv för att rädda oss bryr sig mer om ATT vi tror på honom än VAD vi tror om honom.”

Så svarade alltså jag. Hur skulle du ha svarat?