Eva, präst i Dalsland

Vad är skillnaden mellan skuld och skam?

Skuld är att känna att man har gjort någonting fel, någonting som man behöver göra någonting åt, till exempel rätta till eller be om förlåtelse för.

Skam är att känna att man ÄR fel, utan att kanske riktigt kunna sätta fingret på vad det är som är fel.

Skulden pekar med ett tydligt pekfinger, på någonting speciellt som man har gjort fel.

Skammen pekar med en alla fingrarna på en gång, åt flera olika håll samtidigt.

Ibland kanske man känner både skuld och skam på en gång. Då får man be Gud om hjälp att förstå vad som är vad.

Du är älskad av Gud, precis som du är. Den som är älskad av Gud behöver aldrig skämmas.

Igår kunde du läsa här på min blogg om Johanna, en av de kvinnor som var först med att besöka Jesus tomma grav på påskdagens morgon.

Vad kan vi lära av henne?

1. Hon gick till graven!

Hon hade sett sin mästare dö. Hon kände sig sviken och förvirrat, ledsen och övergiven. Men hon ville ge honom en värdig begravning.

Det kallar jag tro.

De som levde närmast Jesus slutade inte tro på honom för att han dog. Deras förhoppningar dog med Jesus, men inte deras kärlek till personen Jesus. Så de gick till honom, till hans grav, för att ta hand om hans döda kropp.

Tro är inte någonting som man kan tvinga fram, eller bestämma sig för. Antingen tror man, eller också tror man inte. Man kanske har trott, men tappat bort sin tro. Eller man kanske inte har trott, men på något vis börjat tro. Eller också kanske man inte riktigt kan tro, men önskar att man kunde göra det, för att man vill tro.

Allt det där är vad jag kallar tro.

När de två männen i skinande kläder, som vi förstår är änglar, pratar med Johanna och de andra kvinnorna förstår de ingenting. Det som änglarna säger är obegripligt för dem. Den som är död kan inte uppstå.

Deras tro på att Jesus var Messias dog med honom. Den kan inte uppstå igen bara för att några män i skinande kläder säger att Jesus är levande. Det gör för ont, det kostar för mycket. Vad händer om jag börjar tro igen, och det jag tror på inte är sant?

Johanna kan inte tro på att Jesus, som hon med egna ögon har sett när han dog, att han skulle vara levande igen.

Men vad gör hon? Vad gör hon och de andra kvinnorna som har varit vid graven?

2. De berättar vad de själva har hört och sett.

”Vi gick till graven, men Jesus var inte där. Och några som stod där vid graven sa till oss att han har uppstått. De sa: ’Varför söker ni den levande här bland de döda?’”

Det kvinnorna sa måste ha betytt någonting, för Petrus sprang genast bort till graven, för att själv se om det stämde, det de sa.

Och där tror jag att vi har en nyckel i den här texten.

Kvinnorna förstod inte. De hade sett och hört, men de förstod inte.

De berättade ändå vad de hade sett och hört, bara vad de själva hade sett och hört. Och det ledde till att Petrus också gick dit, och själv såg att Jesus inte låg kvar i graven.

Senare fick de också träffa Jesus igen. Deras möte med den uppståndne, deras berättelse om mötet med honom, förändrar fortfarande liv, över hela världen.

Jesus lever. Vi har hört det berättas för oss. Vi har hört eller läst vad som står i Bibeln om Jesus uppståndelse. Och vi kan berätta för andra, vad vi själva har hört, vad vi själva har upplevt, vad vi själva tror. Berätta med ord, eller låta våra liv berätta, utan ord.

Jag hoppas att både jag och du ska våga säga: Jag vet inte vad det betyder, men det här är vad jag själv har sett och hört.

Jesus är död.
Han som vi älskade, trodde på, hoppades på, han är död.

Jag såg det med egna ögon. Jag såg hur han spikades fast på det där korset, och hur han sen slutade andas och dog.

Hur ska jag kunna fortsätta livet nu? Vad gör man när alla ens drömmar och förhoppningar dör?

Det är ett par dagar sedan det hände. Den här helgen har jag levt som i ett vakuum. Gått som i dvala, på rutin.

Jag har inte gråtit, det har jag inte kunnat. Det har inte funnits utrymme för tårar och gråt.

Nu ska vi gå till graven, jag och några vänner. Vi vill ta hand om hans kropp, ge honom en ordentlig begravning, smörja hans kropp och linda den i fint tyg.

Fastän han övergav oss, svek oss, genom att dö, förtjänar han ändå en hederlig begravning. Vi kunde inte göra det i fredags, klockan hade blivit så mycket när han dog, sabbaten skulle precis börja. Vi måste vänta.

Nu är vi framme vid graven.

Jag fattar inte…

Stenen som låg framför ingången till graven är bortrullad.

Inne i graven är det tomt. Vad är det som har hänt?
Vart har hans döda kropp tagit vägen?

Vi tittar på varandra. Vad är det som händer? Vad ska det här betyda?

Vilka är de där männen som står här framför oss? Hur kan deras kläder vara så skinande vita? Det gör ont i mina ögon, jag måste titta ner i marken.

”Varför söker ni den levande här bland de döda?”

Vad menar de? Jesus är ju inte levande längre. Han är död. Var skulle han vara då, om inte i sin egen grav?

”Han är inte här. Han har uppstått.”

Uppstått? Vad menar de? Vad betyder det? Uppstått?
Den som är död kan väl inte uppstå, hur skulle det gå till?

”Kom ihåg vad han sa till er medan han ännu var i Galileen.”

Men… pratar de om Jesus? Det måste de ju göra. Vem skulle de annars mena?

Vad sa han till oss medan han ännu var i Galileen? Han sa så mycket, så många bra saker, så många saker som gjorde oss glada och hoppfulla och trygga.

Men sen dog han i stället. Vad menar de egentligen?

”Kom ihåg vad han sa ”att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.”

Överlämnas i syndiga människor händer… Ja, men det sa han ju faktiskt. Nu kommer jag ihåg att han sa det.
Men vad det betyder vet jag inte.

Människosonen. Var det Jesus? Var det om sig själv han pratade?

Korsfästas – sa han verkligen det? Det minns jag inte.

Jo, det kanske han sa. Men det lät så obegripligt, jag kunde inte tro det. Han var ju den vi hoppades på, den som skulle rädda oss, bli vår kung. Stanna hos oss för alltid. Men uppstå? Hur skulle han kunna uppstå?

Uppstå? Det betyder väl att bli levande igen? Nej, det är ju omöjligt.

Vi går tillbaka till de andra. Vi måste berätta det här för dem. Uppstått? De kanske förstår vad det betyder.

…

Vi berättade för de andra. Alla vi som gick till graven och såg och hörde, alla vi berättade för de andra. Men de trodde inte på oss.

Struntprat, sa de. Uppstått? Det är omöjligt.

Jo, jag kan ju knappt tro på det själv, fastän jag har sett och hört med mina egna ögon och öron.

Men Petrus, han gick i alla fall iväg till graven.
Det var bara han som gjorde det.
Och han gick inte, han sprang.

När han kom tillbaka sa han att han hade varit ända framme vid graven, och tittat in i den. Där låg bara svepningen kvar, sa han. Jesus var borta.

Petrus fattade inte heller vad det betydde.

(Fritt efter Lukas 24:1-12)

Vem är jag? Vad är jag? Vad ska jag göra med mitt liv?

Det är svåra frågor, som inte alltid är så lätta att besvara.

Vissa perioder i livet har jag inte levt mitt eget liv, utan någon annans. Men Gud önskar att jag ska vara mig själv, den jag är innerst inne.

Gud önskar samma sak för dig.

Du finns!

Du är någon!

Du får vara den du är!

Vad som än händer, och vad du än gör, så älskar Gud dig.

Ingenting kan förändra den saken.

Så här skriver Paulus i Romarbrevet:

”Jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.” (Rom 8:38-39)

Du kan inte av misstag ramla ut ur Guds kärlek.

Du kan inte välja bort Guds kärlek.

Du kan inte göra någonting som är så hemskt att Gud skulle sluta att älska dig för det.

Du kan välja att inte älska Gud.

Men du kan inte välja att inte vara älskad av Gud.