Ett val som ingen slipper undan

Finns det en väg, en lära, en tro, som är ”den enda rätta”? Kan man säga att någonting är sant för alla människor? Hur tänker du om det?

– – – paus för eftertanke – – –

Vill du veta vad jag tänker?

Min tanke är att om allting är relativt, alltså om det finns en ”rätt tro” för varje enskild människa, om det finns lika många ”sanningar” om Gud som det finns individer i världen, då är ingen av dem ”sann”. Då finns det bara uppfattningar och åsikter, inga sanningar.

Den kristna tron säger att det finns en sanning som gäller för alla, överallt, genom alla tider. Sanning, inte åsikt. Vare sig vi gillar det eller inte.

Det är en tro som grundar sig i vad Jesus själv har sagt, enligt vad hans lärjunge Johannes skriver i sitt evangelium:

”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6)

Den Fader som Jesus pratar om är den som har tänkt ut och format hela vår värld, allting vi kan se och höra och ta på, och allt som är för stort eller för smått för att vi ska kunna se eller förstå det.

Enligt den kristna läran kommer alla människor att behöva ta ställning, för eller emot Jesus Kristus. Aposteln Paulus skriver att alla knän ska böjas för Jesus Kristi namn och att alla tungor ska bekänna att Jesus är herre. (Fil 2:9-11)

Det innebär, enligt den kristna tron, att alla, både de som tror och de som inte tror, både de som vill och de som inte vill, en dag kommer att bli tvungna att se och inse vad som är sant och vad som inte är sant.

Du får givetvis tro precis vad du vill. Jag hoppas bara att du har funderat ordentligt, och grundar din egen personliga uppfattning på någonting som du är övertygad om är sant.

Vem har rätt att döma?

Det kom några tjejer till Jesus.
De släpade med sig en annan tjej
och drog henne ända fram till honom.

”Hon har gjort något förfärligt!” sa de.
”Du vet vad som är rätt och fel, Jesus.
Nu ska du bestämma vad hon ska få för straff.
Hon har …”

”STOPP!” sa Jesus.
”Jag vet redan vad hon har gjort.
Det är inte jag som ska döma henne – ni ska göra det.
Men bara om ni aldrig har gjort någonting liknande själva.”

Tjejerna blev alldeles tysta, en lång stund.
Sen gick de därifrån, en efter en.

Jesus böjde sig ner och rörde vid henne som låg på marken.
”Var inte rädd!” sa han.
”Du gjorde fel,
men jag tror att du inte kommer att göra om det.

Var bara lugn.
Du kan gå nu.”

(Fri tolkning av Joh 8:3-11)

Mitt hjärtas klippa

Jag tycker om att tänka på Gud som den fasta punkten i min tillvaro. Vad som än händer, med mig och med min omgivning och med världen, så är Gud likadan som han alltid har varit. Jag kan alltid lita på honom, han byter inte åsikter eller ändrar sin syn på mig. I Psaltaren står det så här:

”Min kropp och mitt mod må svika,
men jag har Gud, han är min klippa för evigt.”
(Ps 73:26)

En klippa är någonting som står fast, opåverkat av tidens tand och årens gång. I alla fall är det så i Bibelns bildspråk. Den här versen låter ännu mer poetisk i 1917 års översättning, tycker jag:

”Om än min kropp och min själ försmäkta,
så är dock Gud mitt hjärtas klippa
och min del evinnerligen.”

Om jag är rik eller fattig, frisk eller sjuk, stark eller svag, glad eller ledsen, så är Gud själva grunden för min existens.

Mitt hjärtas klippa.

Fantastiska vidunder, och kampen mellan ont och gott

Har du sett någon av filmerna om de fantastiska vidundren? Det har jag, och då slog det mig – nästan alla action/fantasy/sci-fi/etc-filmer handlar om kampen mellan ont och gott.

Polarisering, svart och vitt, vi och de. Känns det igen?

Det var väl ingen nyhet, direkt. Men ibland känns det som en ny insikt, för mig. Att så mycket av det vi hör och ser och läser förstärker den bilden.

Vi tror så lätt att kampen mellan det onda och det goda är detsamma som kampen mellan mig och dig, mellan oss och dem, mellan terrorister och flyktingar, eller mellan stormakter med kärnvapenkapacitet.

Men det är fel.

Kampen mellan ont och gott handlar inte om oss och dem, utan om mig – och mig. Om dig – och dig. Om dem – och dem. Om oss – och oss.

Vi har alla kapacitet till både gott och ont. Vi har alla ett val. Ibland vet vi inte om det, men det är så.

Men i stället för att sträva efter att bli det bästa vi kan bli – jag och du, vi alla – så pekar vi på varandra och säger ”det är hen!” eller ”det är de där människorna!” Och så glömmer vi bort den kamp vi själva bär omkring på, hela tiden. Jag. Och du.

”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag,” skriver aposteln Paulus i Romarbrevet i Bibeln.

Det onda i världen är verkligt. Vi har nog alla känt av det, sett resultatet av det, upplevt känslan av maktlöshet inför det. Men om jag och du – och du, och du, och du – vägrar att följa det onda vi ser omkring oss, eller bär inom oss, då har det ingen makt alls.

Aposteln Jakob skriver: ”Stå emot [det onda], och [det] skall fly för er. Närma er [det goda], och [det] skall närma sig er.”

Man kan sätta många namn på ”det onda” och ”det goda”, men det gör ingen skillnad. Närmar vi oss det som är gott (eller eller den som är god) blir vi själva bättre människor. Närmar vi oss det som är ont (eller eller den som är ond) blir vi själva sämre människor.

Vad väljer du?