Eva, präst i Dalsland

Jag läser just nu i Domarboken, i Gamla testamentet, i Bibeln. Där berättas det om den första tiden efter uttåget ur Egypten, alltså då Gud enligt det som står i bibeltexterna befriade Israels folk ur fångenskapen i Egypten.

Just nu tänker jag inte gå in på om de här berättelserna är bokstavligt sanna historiska redogörelser eller inte. Det har vi säkert olika meningar om, många av oss. I stället väljer jag att just nu se dem som liknelser.

När jag läser om hur Guds folk lovade att följa Gud, och hur de sedan ändå inte gjorde det, kommer jag att tänka på hur det är med våra egna liv, vi som vill vara kristna, och vår kamp mot synden.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag försöker leva rätt, och märker gång på gång att jag har misslyckats. Jag kanske säger att jag ska göra någonting, och så gör jag det inte. Eller också gör jag tvärt emot vad jag egentligen tycker är riktigt. När jag upptäcker mina fel ångrar jag mig, och tänker att jag ska bli en bättre människa. Men så gör jag liknande saker igen. Och igen. Och igen.

När Gamla testamentets gudsfolk hade kommit in i det land Gud hade lovat dem, då fick de frågan om de ville fortsätta att följa Gud. Alla var överens om att de ville det. De skulle minsann följa Gud, och inte glömma sin tro. De hade fått lagar och regler som skulle hålla dem på den rätta vägen, och de lovade dyrt och heligt att de skulle följa dem. Men så gjorde de inte det.

När folket följde Guds regler, då gick allting bra för dem. När de struntade i reglerna gick det inte bra för dem. Och i texten står det att det berodde på att Gud blev arg på dem, och straffade dem för deras svek.

Men om vi i stället tänker att Guds regler visar hur vi behöver leva för att inte råka illa ut, och att det som kallas för Guds ”straff” i själva verket är fullt naturliga följder av att leva på fel sätt, då blir bilden en annan. Då är det inte nödvändigtvis Gud som aktivt straffar den som gör fel. Då är det som händer i stället de naturliga konsekvenserna av felaktiga handlingar och ett felaktigt levnadssätt.

Ungefär som att det inte är ett straff att må dåligt av att ta droger, eller att våra liv inte fungerar när vi lever och handlar på ett destruktivt sätt. Vissa saker får helt enkelt vissa konsekvenser.

När jag läser berättelserna i Gamla testamentet påminns jag därför om att vi inte kan skylla på Gud när våra liv inte fungerar – om orsaken är att vi lever på fel sätt. Och att vi inte kan skylla på Gud när Gud känns långt borta – om orsaken är att vi inte lyssnar efter Guds röst, eller är intresserade av att ha kontakt med Gud.

Berättelsen om gudsfolket i Gamla testamentet är berättelsen om hur de får en chans att förändra sina felaktiga liv. Och när de misslyckas får de en till chans. Och sedan en chans till, och en chans till, och … Om Gud verkligen ville straffa dem, då skulle de inte ha fått någon mer chans. Men de fick de.

Samma sak gäller för oss. När vi lever fel, när vi struntar i Gud, då fungerar inte våra liv särskilt bra. När vi lever i harmoni med Gud, med skapelsen och med varandra, då fungerar våra liv. Och när vi schabblar bort våra möjligheter, och upptäcker det, och ångrar oss, då får vi en chans till. Och en chans till. Och en chans till, och …

Gud är helig, alltså fläckfri, helt och hållet utan fel, och därför okränkbar.

Vi människor kan aldrig blir heliga, hur mycket vi än försöker. Det bästa vi kan åstadkomma är ”jag gjorde mitt bästa, så gott jag kunde”. Eller kanske ”det var inte mitt fel”.

I Bibeln beskrivs Gud som ”en förtärande eld”. Inte i betydelsen arg, elak eller ondskefull, utan bara som ett konstaterade – det som inte är heligt kan inte vara i Guds närhet utan att brinna upp. Gud kan inte kränkas.

Vi kan aldrig bli felfria. Och det spelar ingen roll varför vi gör fel. Vi kan inte närma oss Gud och tro att vi ska överleva heligheten, den förtärande elden. Det går inte att lägga ett papper i elden och förvänta sig att det inte ska brinna upp.

Hur kan vi då ens försöka närma oss Gud?

Jo, tack vare Jesus Kristus, Guds son, människa och Gud i en enda person, kan vi det. När vi vänder oss till Gud genom Jesus är han vårt skydd mot den förtärande elden.

När Jesus dog på korset ”brann han upp” i vårt ställe. Sedan fick han sitt liv tillbaka, och nu är han vårt skydd, vår räddning, vår frälsning.

Lika säkert som det är att ett papper som läggs på elden brinner upp, lika säkert är det att den som närmar sig Gud genom Jesus får leva.

Om du vill lära känna Gud, den heliga, behöver du därför lära känna Jesus Kristus.

För utan Kristus finns inga kompromisser.

”Du är min fristad,
du bevarar mig för nöden,
du låter jubel över räddningen ljuda omkring mig.” (Ps 32:7)

I den varsamt reviderade versionen av 1917 års Bibel, som publicerades tillsammans med NT -81, står det så här:

”… med räddningens jubel omger du mig.”

Jag föreställer mig att det alltid står fullt med änglar runt omkring oss, och att de jublar eftersom de ser den räddning som vi inte alltid själv kan se. Och om vi sträcker ut handen åt något håll, och liksom kommer i kontakt med änglarna, då kan vi ”känna” deras glädje och jubel.

Det betyder inte att det är lätt att vända sin sinnesstämning, när vi har det jobbigt. Men när vi påminner oss själva om att Gud finns, och att Gud älskar oss, då finns alltid möjligheten att lite ljus sipprar in i vårt inre.

Hur tänker du att ”räddningens jubel” låter?

Jag har träffat många människor som mår dåligt på olika sätt. Ganska många har försökt ta sina liv, flera av dem har försökt mer än en gång. Några har tyvärr också lyckats.

När jag har pratat med dem har det blivit så tydligt för mig att de nog egentligen inte vill dö. De har bara så fruktansvärt ont, i kroppen eller i själen, att de inte ser någon annan utväg.

Jag vill så gärna att mina lidande vänner ska få se att det finns andra sätt att hantera smärtan. Att man inte behöver dö. Att det går att leva, och leva med glädje, fastän det inte alltid är lätt, och fastän det ibland kan göra väldigt ont också.

Vet man att man är älskad, älskad precis som den man är, utan förbehåll eller kritik, då kan det vara en början. Man orkar mycket mer när man vet att man är älskad och betydelsefull.

Att vara älskad betyder inte att man slutar ha ont, särskilt inte om det onda sitter i kroppen. Men den som är älskad kan dela sin smärta med den som älskar. Då blir det lite lättare att härda ut. Och då blir det också lite lättare att se det goda och varma och fina som också finns i livet, vid sidan av all smärta.

I Bibeln, särskilt i Psaltaren, finns många exempel på vad människor har skrivit när de har haft riktigt ont, när de inte har kunnat se någon annan utväg än att dö. Men de som skrev alla de där böckerna i Bibeln har också haft en stark tro på Gud, på att Gud finns och att Gud verkligen kan hjälpa. Därför kan det, lite om vartannat och ibland direkt efter varandra, stå väldigt positiva utrop och väldigt negativa nödrop.

Det visar, tycker jag, att det är OK att känna och tänka och säga precis vad man känner och tänker och säger, och att Gud välkomnar att vi är ärliga, även mot honom.

Gud är alltid på samma plats som jag. Eftersom jag inte kan se Gud kan jag uppleva att han är långt borta. Ändå är han här, just här där jag är. Och det gäller inte bara mig, utan även dig. Gud är alltid precis där du själv är.

Bibelns kung David skriver om det här, i Psalm 139 i Psaltaren:

”Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.
Var skulle jag komma undan din närhet?
Vart skulle jag fly för din blick?
Stiger jag upp till himlen, finns du där,
lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
Tog jag morgonrodnadens vingar,
gick jag till vila ytterst i havet,
skulle du nå mig även där
och gripa mig med din hand.
Om jag säger: Mörker må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt,
så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus.”

David hade stor personlig erfarenhet av att umgås med Gud. Han var utvald att bli kung, men det dröjde lång tid innan han verkligen blev det. Och under den tiden fick han uppleva många svårigheter och motgångar. Ändå visste han hela tiden att Gud var med honom. Det står att han ”hämtade styrka hos Herren, sin Gud”.

Hur vet man, personligen, att Gud alltid är nära?

Mitt eget svar är att den samlade information och erfarenhet jag har tillgång till, från Bibeln, från andra kristna, och från mig själv, säger mig att det är så. Jag upplever inte alltid att Gud är nära. Men när jag ser tillbaka på mitt liv tycker jag mig märka att det ändå är så.

Vad har du för erfarenhet av att Gud alltid är nära?