Eva, präst i Dalsland

En av mina vänner är en missbrukare som håller på att jobba sig ut ur sitt missbruk. Efter att ha litat på hen, men blivit lurad av hen gång på gång, har jag kommit fram till att det är OK att inte lita på hen, och ändå vara hens vän.

Jag trodde att jag bara kunde vara vän med den här personen om jag litar på hen. Det kändes som ett svek att inte göra det.

Men att ständigt kämpa för att lita på en opålitlig vän skadar mig själv. Därför behöver jag vara ärlig mot mig själv.

Nu går det betydligt bättre att vara vän med den här personen. Märkligt nog.

Och då inser jag att jag också har lärt mig någonting om att lita på Gud.

Jag litar på Gud, till 100%, utan minsta tvekan – med min tanke. Men när det gäller mina känslor är det inte så. Då är jag betydligt mindre säker.

Kanske är det så att jag inte måste lita på Gud med mina känslor? Kanske är det OK att inte känna sig säker på att allting alltid ska bli vad jag skulle kalla ”bra”? Kanske huvudsaken är att jag är ärlig mot mig själv?

Hur är det med dig, är du ärlig mot dig själv?

Vi brukar säga att Jesus Kristus var 100% Gud och 100% människa. Det går inte ihop för våra mänskliga hjärnor, men det är vår kristna tro.

Vilka inre konflikter ledde detta till, för Jesus? Kunde han koppla av och på sin gudomliga sida, som han ville? Gjorde han det?

En sak som jag har funderat på är korsfästelsen.

Enligt Matteusevangeliet och Markusevangeliet ropade Jesus, när han hängde på korset: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Orden är ett citat från Psaltaren, en bok som finns med i både de judiska och de kristna samlingarna av heliga skrifter.

Jesus kände sig uppenbarligen övergiven av sin Fader i himlen, när han var på väg att dö.

Kanske kände han sig osäker på sig själv, vem han var och var han kom ifrån. Var han verkligen Guds Son? Hur kunde han vara säker på att det han trodde om sig själv var sant?

Egentligen hade han på ett väldigt enkelt sätt kunnat bevisa för sig själv vem han var. Han behövde bara dra loss ena handen från spiken som höll den fast mot korsets trä. Bara lite, så att han själv såg att han hade makten. Ingen annan behövde se vad han gjorde, bara han själv. Så enkelt. Så säkert.

Men om Jesus hade gjort det, om han hade bevisat för sig själv att han var Guds Son, då hade allting varit förstört. Till ingen nytta.

För bara som 100% människa kunde Jesus dö i vårt ställe. Och om han hade gått utanför sina mänskliga förutsättningar, då var det inte människan Jesus som hade dött.

När Jesus hängde där på korset var han tvungen att hålla sig inom ramarna för det mänskliga. Lida som en människa. Tvivla som en människa. Dö som en människa.

Och det gjorde han, enligt vår kristna tro.

För vår skull.

För din skull.

I den bibliska historien, som är de ramar jag väljer att hålla mig inom i det här inlägget, berättas om en man som hette Bileam. Det står att han fick ”siarlön”, så han var antagligen en ”siare”, eller spåman. Av berättelsen framgår att Bileam samtalade med Herren Gud, samma Gud som Israels folk hade en relation med.

Kungen över Moabiterna, Israels folks fiender, skickade sändebud till Bileam och ville anlita honom för att förbanna Israeliterna, så att mobiterna skulle kunna besegra dem i striden. Bileam frågade Herren, och fick till svar att han inte skulle följa med dem. Sändebuden åkte hem, men blev ditskickade en gång till, med samma uppdrag. Bileam frågade Herren igen, och fick då beskedet att han skulle följa med sändebuden, men att han bara fick göra och säga det som Gud befallde honom att göra och säga. Så Bileam satte sig på sin åsna och gav sig iväg.

Det är nu berättelsen blir skruvad.

Gud, som hade sagt att Bileam skulle bege sig till Moab, blev arg, och sände sin ängel för att hindra Bileam på hans färd.

Bileam kunde inte se ängeln, men det kunde åsnan, som därför vek av från vägen och gav sig ut på en åker i stället. Då blev Bileam arg, och slog sin åsna.

Ängeln ställde sig då i en smal gränd, så att åsnan inte skulle kunna vika undan, och åsnan tryckte sig i stället mot muren, så att Bileams ben kom i kläm. Då blev Bileam arg, och slog sin åsna.

Ängeln ställde sig ivägen för Bileam en tredje gång, på en plats där det inte gick att vika undan eller trycka sig mot en mur, och åsnan la sig då ner på marken. Då blev Bileam blev arg, och slog sin åsna.

När han gjorde det började åsnan prata med honom. Varför slår du mig, frågade den? Jag har väl aldrig gjort så här förut, och vägrat att bära dig?

I stället för att bli förvånad över att åsnan nu börjar tala, svarar Bileam den, och håller med om att den aldrig har gjort så här förut, men säger också till åsnan att den gör honom till åtlöje.

Då öppnar Gud Bileams ögon, står det. Han ser ängeln, och förstår varför åsnan trilskades.

Bileams samtal med åsnan är märkligt i sig. Varför blev han inte förvånad över att en åsna plötsligt börjar prata? Men låt oss inte fundera på den detaljen just nu.

Mer intressant att diskutera, tycker jag, är att Gud först säger att Bileam ska följa med de moabitiska sändebuden, och sedan blir arg när han gör det. Om åsnan inte hade vikit undan, säger Gud, så skulle jag ha dödat dig.

Är Gud så där nyckfull? Vill Gud först en sak, och sedan en helt annan sak? Ändrar sig Gud utan att berätta det för sina vänner? Blir Gud så arg, när de gör som de har blivit tillsagda, att Gud vill döda dem?

Ja, i Bibeln verkar det ibland så. Hur kan vi tänka om det? Hur tänker du om det?

Om du vill kan du läsa hela berättelsen i 4 Mosebokens 22 till 24 kapitel.

När man läser Bibeln märker man att de flesta av de människor som det berättas om är långt i från perfekta. Många av de personer som har en framträdande roll i Bibeln gör helt andra saker än Gud vill att de ska göra, både oavsiktligt och med vilje. Ändå får de fortsätta att följa Gud, när de inser sina misstag och ändrar sina liv.

Vad säger det oss om Gud?

Jo, att Gud inte är till för perfekta människor.

Det finns faktiskt inga människor som aldrig gör fel, eller som alltid gör precis som Gud vill att de ska göra. Så om Gud bara gillade perfekta människor skulle ingen av oss ha en chans.

Om vi vill hålla ihop med Gud behöver vi alltså inte vara oroliga. Även om vi gör bort oss, väljer fel i livet, eller rentav gör det vi vet att Gud inte vill – och det gör både jag och du hela tiden – så finns det alltid en väg tillbaka till gemenskapen med Gud.

Det är bara att säga som det är till Gud, och börja om på nytt.

Varendaste gång.

I Harry Potters värld kan man svänga med sitt trollspö och säga en trollformel, så slipper man göra tråkiga eller svåra saker, som till exempel diska eller bära en tung låda. Mycket praktiskt, kan man tycka.

Jag har många gånger önskat att Hermione Grangers väska, den som rymmer precis hur mycket som helst fastän den är ganska liten, skulle finnas i verkligheten. Men det gör den inte. Och man kan inte trolla bort behovet av att själv göra tråkiga eller svåra saker.

Ibland hör jag någon prata om bön, och framför allt orden ”I Jesu namn”, som om det vore ett trollspö eller en magisk formel. Det var inte förrän jag befallde tapeten i Jesu namn som jag lyckades få upp den på väggen helt rak, sa en bekant till mig en gång. Jag kommenterade inte det, men tänkte desto mer.

Om vi använder Jesusnamnet, eller våra böner, som magiska formler, för att vi vill slippa sådant som är tråkigt eller svårt, då har vi missat någonting viktigt.

Jesus är vägen till Gud, och alla våra böner är samtal med Gud. Varken Jesusnamnet eller andra böner är våra tjänare, som vi kan använda hur vi vill, för våra egna syften.

Jag tror fullt och fast att Gud gör under när vi ber. Ibland får vi se undren, ibland syns de inte för våra ögon. Och jag är övertygad om att det alltid händer någonting när vi ber, oavsett om vi märker det eller inte.

Men vi ska aldrig tro att Gud är vår tjänare, eller att den hjälp Gud ger oss är till för vår personliga bekvämlighet, för att vi ska slippa vanligt hårt arbete.