Eva, präst i Dalsland

Jag har nu haft körkort i ett halvår. Fortfarande har jag inte riktigt fattat vilken frihet det har gett mig – att jag när jag vill kan åka iväg vart jag vill (så länge tiden och bränslet räcker). Tänk att det ska vara så svårt att fatta!

I gudstjänsten igår handlade texterna och predikan om friheten i Kristus. Alltså att den som tror på Kristus är fri, inte bunden.

Visserligen finns det många regler i Bibeln, från Moseböckernas tio budord till breven i Nya testamentet med deras uppmaningar och förmaningar. Men allt det där går att sammanfatta i en enda mening:

Älska Gud, och älska din nästa som dig själv!

Alla andra regler och uppmaningar och förmaningar är bara till för att förklara vad det betyder att älska Gud och sin nästa. För att vi har så svårt att fatta, liksom. Men det räcker med den enda meningen här ovanför.

Det är inte alltid så enkelt att älska sig själv. Men du är oändligt älskad av Gud, och det betyder att du är värd att älskas, både av dig själv och av andra människor.

Och när vi förstår hur otroligt älskade vi är blir det lättare att älska andra.

Precis som jag inte riktigt fattar, eller kommer ihåg, hur fri jag är tack vare mitt körkort, fattar vi inte alltid, eller kommer ihåg, hur fria vi är tack vare Guds kärlek. Vi behöver inte vara rädda för Gud. Vi behöver inte vara oroliga att vi inte är älskade, eller värda att älska.

För Gud älskar dig precis som du är. Det borde du också göra. Och det borde alla andra människor också. Att du inte alltid upplever att du är älskad förändrar inte Guds kärlek. Den är oändlig, den tar aldrig slut.

Oändlig kärlek. Tugga på den, du!

I påskdagens gudstjänster är det vanligt att prästen (eller någon annan) säger: ”Kristus är uppstånden!”, och att församlingen då svarar ”Ja, han är sannerligen uppstånden!” Det gör vi för att påminna varandra om det som är själva grunden för den kristna tron – att Jesus dog, på riktigt, och sedan fick sitt liv tillbaka igen, på riktigt.

Om Jesus bara hade dött, om han inte också hade blivit levande igen, då hade vår tro varit meningslös. Då hade vi inte kunnat komma till Gud genom Jesus, utan hade varit hänvisade till att göra vårt bästa och hoppas att Gud skulle ta emot oss ändå.

Och eftersom Gud är helig, och eftersom det som inte är heligt går under i kontakten med det som är heligt, med den som är helig, skulle det inte gå så bra för oss utan Jesus, eftersom vi aldrig kan bli heliga själva, heliga i betydelsen helt fria från allt ont.

Men nu har de personer som kände Jesus väl, som levde nära honom i flera år, som själva såg eller hörde andra ögonvittnen berätta om hans död, och som sedan själva mötte honom, livs levande – nu har de berättat om det för oss. De var så övertygade att de ägnade resten av sina liv åt att berätta om Jesus för de människor de mötte. Vi möter de människorna i berättelserna i Apostlagärningarna, i Bibeln.

Och genom åren, de ca två tusen år som har gått sedan det hände, har många, många, många andra människor på olika sätt mött Jesus, och blivit övertygade om att han verkligen lever.

Enbart någon annans berättelse kan ofta inte övertyga någon om att någonting är sant. Det är av den egna personliga erfarenheten vi blir övertygade.

Idag utmanar jag dig. Vågar du ta reda på om berättelserna om Jesus kan vara sanna?

Om du följer min blogg någorlunda regelbundet kanske du undrar varför jag inte har skrivit så mycket den senaste tiden.

Delvis beror det på coronaviruset, att min livssituation har förändrats på grund av det.

Men den kanske viktigaste anledningen till att jag inte skriver varje dag är den här:

”Om du inte har någonting att säga – håll tyst!”

Jag frestas ibland att skriva bara för att skriva, och pressa fram någonting fastän jag inte har någonting vettigt att säga, bara för att du ska hitta någonting nytt när du återvänder hit till min blogg.

Men jag försöker låta bli.

Jag brukar inte tänka så mycket på särskilda dagar och datum, men idag är det två år sedan jag vigdes till präst i Karlstads domkyrka, och det var en oerhört viktig och betydelsefull dag för mig.

Tack, Gud, för att du lät mig bli präst, till sist, efter mycket om och men!

Tack, för att jag får arbeta som präst!

Tack för alla fantastiska människor jag möter i mitt arbete!

Jag blir lika lycklig, och varm i hjärtat, varje gång jag kommer att tänka på vilket underbart yrke jag har.

Jag har just sett filmen Quick, som är berättelsen om det som ibland brukar kallas för den största svenska rättsskandalen genom tiderna. Den gjorde mig upprörd.

Upprörd över att människor som borde vetat bättre kunde behandla en svag och sårbar människa på detta förfärliga vis.

Det är inte rättvist.

Rättvisa är oerhört viktigt för mig. Och en av mina starkaste övertygelser är att Gud är rättvis.

Om Gud finns, då är Gud också rättvis.

Varför?

Allting jag ser omkring mig säger att Gud är rättvis.

Gud, som har tänkt ut universum, jorden med allt vad den rymmer, och människan, kan inte vara någonting annat än rättvis.

Man brukar säga att livet inte är rättvist. Men det beror inte på livets ursprung, utan på hur vi har använt livet. Använt, brukat, missbrukat.

Jag tror, fullt och fast, att när Gud en dag ska döma mig (och dig, och alla levande och döda människor), då blir domen rättvis.

Varför?

Eftersom Gud vet allting, och känner varje människans innersta tankar och hemligheter.

Rättvis, men barmhärtig.

Varför?

Eftersom Gud sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom.

Vad du än har gjort, till och med det du skäms allra mest för – om du tar vägen genom Jesus kommer du ut på andra sidan, befriad.

Det är verklig rättvisa.