Eva, präst i Dalsland

Jag ser rätt mycket på film, kanske mest actionfilmer. Väldigt ofta handlar de om att jorden, eller mänskligheten, möter ett hot, och att en eller flera hjältar räddar oss.

Är det vår innersta längtan? Att bli räddade av någon som är större och starkare än vi själva? Vem, i så fall?

Nu tror du säkert att jag ska skriva att det är Gud som ska rädda oss. Och i slutänden tror jag att det är så det kommer att bli. När vi inser att vi inte klarar det på egen hand, då får vi sätta vårt hopp till Gud.

Men – och det är ett viktigt men – det är vi som har fått ansvaret för skapelsen, för jorden och allt som finns på den. Vi har också fått förmågan att samarbeta med varandra, för att ta hand om jorden på bästa sätt.

Vi kan klara det, om vi bara vill, och om vi samarbetar. Det är jag övertyga om. Särskilt om vi låter Gud vara med i det arbetet.

Men det måste börja här och nu.

Och det måste börja med mig. Och med dig.

… är det med varsam hand. För hallon är känsliga, de går lätt sönder vid plockningen.

När Gud hanterar människor är det också med varsam hand. För människor kan också gå sönder av hårdhänt hantering. Och det vet Gud.

När Gud rör vid dig är det med varsam hand.

Det finns bara ett sätt att lära sig att lita på Gud, och det är genom egen erfarenhet. Ju mer man umgås med Gud, ju mer man vet om honom, desto större erfarenhet får man av hurdan han är. Innan man känner Gud kan man inte veta. Man kan ha hört andra berätta, men man vet inte själv. Genom att ta reda på saker om Gud, genom att söka efter honom, genom att ha kontakt med honom, får man större och större erfarenhet av hur han är.

Till viss del handlar det om att bestämma sig, att välja att lita på Gud. Men man bestämmer sig knappast för att lita på någon som man inte har någon egen erfarenhet av, eller som man inte har hört och sett att andra litar på. Så framför allt handlar det om att skaffa sig kunskap och erfarenhet, så att man litar på att Gud är där även de dagar då man inte tycker att det känns så.

För Jesus sa ju faktiskt: ”Och jag är med er ALLA DAGAR till tidens slut.” (Matt 28:20)

Den här vackra kanalbilden får illustrera en sång som jag har på en gammal inspelning och inte vet vad den heter. Kanske är det ”Jesus pianist”.

Textskrivaren leker med ord på olika sätt. Bland andra ordlekar finns den här:

”Jag: kanal. Han: kan allt!”

Gissa vem ”han” är?

Att tolka Bibeln är som att spänna en gummisnodd.

En gummisnodd är till för att hålla ihop saker. Den töjer sig och ger med sig, efter behov.

Om gummisnodden dras ut för långt kan den brista.

Om den som drar ut gummisnodden tappar taget om den, kan den sprätta iväg åt oväntat håll, och förvandlas till ett vapen, som kan göra skada där den träffar.

Om gummisnodden används för att hålla ihop någonting som är mindre än dess omkrets, då ramlar den av, och gör ingen nytta.

Samma sak gäller för bibeltolkning.

Precis som när det gäller gummisnodden är bibeltolkningen till för att hålla ihop saker, hålla ihop berättelserna om Gud med berättelsernas läsare.

Bibeltolkning töjer sig och ger med sig, allt efter behov.

Om bibeltolkningen dras ut för långt, om tolkningen blir allt för långsökt eller fantasifull, går gummisnodden den av, och den som tolkar texterna och den som lyssnar/läser försvinner iväg åt olika håll.

Om den som tolkar bibeltexterna tappar kontakten med dem som lyssnar eller läser, då sprätter tolkningen ivåg åt oväntat håll, och förvandlas till ett vapen, som kan göra skada där den träffar.

Om den som tolkar bibeltexterna inte vågar tolka alls, bara läser upp exakt vad som står i texten, då är tolkningen för slapp, och håller inte ihop någonting alls, och blir meningslös.

Så var rädd om gummisnodden, du (och jag) som har till uppgift att tolka Bibelns texter!